Efter rasten på den första sexårsdagen någonsin var Veera försvunnen. Fröken ringde Tobias och undrade om vi hade hämtat henne, eller om hon kanske hade gått iväg nånstans, kanske till mormor?
När mr T berättar det här i telefonen, skriker jag bara ÄR HON TILLBAKA NU DÅ?
Jag är på en mikrosekund iskall i kroppen och fötterna stelfastnar i golvet. Det är sånt här samtal man INTE vill ha när barnen är på omsorg.
Jorå, ingen panik. Allt var bra, men Veera hade satt sig på en sten nära dagiset där Vinnie är. För att se när jag kom och hämtade Vinnie. Tyvärr satte hon sig där tre timmar för sent. Jag hämtar ju Vinnie kl 12 redan.
Hon hade inte gått utanför gränserna, hon satt sig precis på gränsen på stenen mot dagiset. Och ingen hade tittat ditåt. Lilla gumman!
Jag ryser när jag skriver det här.
4 kommentarer:
usch vad obehagligt!
Fy vad otäckt! Ingen bra början.
Det var en pojke här uppe som försvann från dagis för ett tag sedan. Någon hade glömt att stänga grinden. Han hade gått en rejäl bit och över vägar. Varje förälders mardröm.
Jag tycker det är läsigt att det inte finns några staket! Är så van vid inhängnaden på dagis.
Ja jag hade blivit skiträdd, tusen tankar hade hunnit rusa igenom hjärnbalken flera ggr om.
I sådana lägen är det svårt att tänka positivt.
Englas hemska slut hade definitivt varit min värsta tanke.
Vilken tur att det hela slutade lyckligt :D
/Mia
Skicka en kommentar