Det här är min favoritplats, mina föräldras hammock. Här blir jag precis så här lugn och slapp som ni ser på bilden. (och utan nacke, för den delen)
Jag älskar att sitta här och smågunga och andas in höstlukterna som jag annars missar, känna den stilla brisen som på en cykel blir till storm, bara trampa med tårna i knastrande löv.
Lyssna på trädviskningar och se dem svaja rytmiskt från sida till sida.
Jag saknar Nelly. Hon trivdes också här, låg under ett träd och suckade nöjt, eller grävde i pappas nyplanterade rabatter. Eller så småtravade hon bara runt husknutarna med blötnosen som drog runt i gräset.
Jag tittar upp mot himlen, där Nelly sitter på ett moln. Hon ser ner på mig och ler brett. Hon har just fått nys om en ekorre.
1 kommentar:
Jag satt också där i söndags... Härligt... Tänkte på Nelly när jag såg ungarnas boll - Nelly tyckte verkligen om att tugga boll :)Hon är verkligen saknad!
Skicka en kommentar