Vilken härlig kvinna! Jag hade handsvett och hjärtklappning i hissen på väg upp, men så fort jag såg henne så mjuknade alla mina muskler och jag kände mig som hemma.
Det var sån julstämning på redaktionen, rött och blommigt, bulligt och chokladigt. Amelia klagade lite på att det är för mycket av det goda och att man blir fet redan långt innan jul!
Jag fick världens minsta kopp kaffe som jag knappt kunde hålla med mina korvfingrar en riven bit av en kanellängd- här får vi bryta brödet meddelade Amelia medan kaffeapparaten schhviissccchade.
När jag gick hem hade jag väskan full med jullässning; amelia, tara, M, Family Living....
Sen hamnade jag visst på Åhléns och var pinsam. Jag behövde absolut ingenting, INGENTING. Ändå letade min stirriga blick efter NÅNTING. En mössa nej, vantar, nej, skor nej---en festväska, ja nu bränns det. Och jag kollade det billiga utbudet, näe, ingenting som jag behöver, näe fula näe får små, näe för tantiga ....
OCH SÅ.
Där stod den.
Jag hade ingen aning om att jag behövde den, men den fick bli min...
Så står jag där och är fjantig, låter damen halta runt och leta paketpapper, snören, tejp. Med blasögon och förstoringsglas jobbar hon runt disken för att slå in mitt paket. Mitt paket till mig själv.
Such a tönt jag är.
Köper paket till mig själv.
Suck.
På julafton får jag se vad det blev.
För jag kommer inte ihåg. Så mycket pang in i dimman var det.
Inspirerad av Amelia kanske?
På julafton får ni se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar