Ensam

Jag hade en god väninna i min soffa ikväll.
Och det slog mig att det var väldigt väldigt länge som jag satt med en god vän och pratade på riktigt, i verkliga livet.
Så där man gjorde som ung. Innan barnen kom.
När man satt och ältade kärleksbekymmer, vad han sa, vad hon sa, vad vi sa- ni vet?
Innan man började umgås på internet.

Min väninna satte huvudet på spiken: Hon sa att min blir så ensam när man får barn och familj.

Just så är det. Man blir ensam på ett märligt sätt. MItt i allt kaos med barn som sliter i en och som vill ha en för sig själv. MItt i det är man ensam, på nåt sätt.

Identitetslös- den känslan kan jag få ofta.

Ikväll när jag skulle försöka beskriva mig själv hade jag ingen aning om vad jag skulle säga. Det kändes som om jag blev tagen på bar gärning, utan att ha hunnit fundera ut ett svar.

Otroligt konstig känsla. Kuslig.

Svamlar jag? Ja, det kanske jag gör. Jag hittar inte riktigt orden.

Hursom helst, det var underbart att få vara jag tillsammans med en fin vän för några timmar. Mer av det tack.