Vad är det som gör att man plötsligt, helt oväntat och från ingenstans får gråtklumpar i halsen? Bara så där.
Min mamma sa i telefonen idag att hon hade sett Mamma Mia-filmen igår. Och när jag sa att den där scenen med mamman och dottern framför spegeln (när dottern ska gifta sig) är så fin, vällde gråten över mig från alla håll.
Men jag släppte inte ut den. Stängde in, som när man öppnar en läskflaska för att dricka men ångrar sig i sista sekund.
Jag hann bara tänka att "Oj, här kommer det gråt. Massor av gråt."
Och så gick jag vidare. Inget mer med det.
Vad tror ni, vad kommer det här ifrån? Nån dröm man haft under natten och glömt?
Nåt med vädret, stjärnorna , planeternas ställning och temperatur för tillfället?
Jag tycker det är intressant i alla fall.
Eller är jag bara en blödig tant, som borde tänka och känna mindre?
1 kommentar:
jag har tänkt på det där en del faktiskt. Jag är oxå sådär att att jag kan brista ut i sprutande gråt till synes utan anledning. Jag gråter ofta hemma i ensamhet. Det låter mycket mer tragiskt än vad det är. Jag vill bara ha min gråt ifred lixom.
Men alltså är det kanske nå't typiskt svenskt, det där med att inte visa känslor öppet? Om man är sprudlande glad på en måndag så tror ju folk att man har fått en hjärntumör...
Nåja, vad jag ville säga var väl egentligen att du ska släppa ut känslorna, jag tror det är nyttigt. Jag lever efter teorin att man inte kan vara gladare än man har varit ledsen, eftersom man måste ha något att jämföra med...
Ha en bra kväll!
//Linda
Skicka en kommentar