Långt inlägg om frilanslivet

Fotbollsfrun tar en bloggpaus. Om det är några dagar eller veckor vet jag inte. Men jag förstår henne! Det går inte att gasa på som hon har gjort med småbarn, blogg och tusen krönikor att skriva. Men jag förstår också att hon har gjort det. För jag vet hur det är att frilansa. Jag vet hur det är att aldrig kunna tacka nej till jobb. Att aldrig få vara sjuk i fred och vila. Att ständigt gå med ångest om man inte ett: gör jobben som ligger i datorn, i bandspelare eller anteckningslappar. Två: inte letar efter nya uppslag, nya rön, nya case och spännande historier.
För där ute finns det tusentals frilansare som köar till jobben. Och det kommer nya stackare hela tiden från alla mediautbildningar som finns. Man är utbytbar. Tackar man nej finns alltid nån annan där och flåsar en i nacken.
När jag fick Vincent hade jag ett jävla flyt med jobb. Jag kunde inte tacka nej. Jag ville inte tacka nej. Jag ville känna och njuta av flytet för en gångs skull. Så jag jobbade från samma dag som vi kom hem från BB. Vinnie sov i bärselen och det var inga som helst problem. Nu var det här en kort period som jag gjorde så, bara över en sommar. Hade det fortsatt med flytet vet jag inte hur länge jag hade orkat hamra på tangentbordet.
MEN det är så också att oflyt stressar ännu mer. När jag inte har några jobb; när ingen beställer nåt och ingen vill ha några av mina idéer. DÅ bryter jag ihop! Då kommer paniken och kör över mig. För inga jobb, inga pengar. Inga pengar, ingenstans att bo, inget liv.¨
Så lagom är bäst. Som vanligt. Lagom mycket jobb, i lagom takt. Men det är som att trolla med knäna. Skitjävla svårt. För antingen drunknar man in jobb och alla vill ha in allt på en gång. Eller så har man inte ett enda jobb och man får hjärtsnurr av jagandet.
Och sen vette fan om man får några sjukpengar när man får den där hjärtinfarkten. Måste kolla upp det!