Nu börjar jag bli lite lite piggare men Veera är riktigt dålig.
Och jag blir så rädd!!!
Livrädd för att mista henne. Jag gråter när hon inte ser, så jävla rädd är jag.
Ser gamla tidningsrubriker framför mig om barn som dött av nåt som de först trodde var ett vanligt virus. Ni vet vilka typer av rubriker!
Jag orkar inte med ovissheten,
och de här jävla febertopparna. Först ingenting, nu 40 grader.
Jag vill veta! Visst, feber är inte farlig, Nej inte febern. Men varför har hon febern? När barnen är sjuka vill jag vrida tillbaka klockan till livet som ensam och obekymrad. Till livet som den totala uppblåsta egotrippen med vardagsbekymmer som vätskande finnar och celluliter!
Nu försöker jag få en ny tid till läkaren idag, innan vidriga natten sköljer över igen.
9 kommentarer:
Alltså... Känner "alla" mammor såhär eller? Är det vanligt att man blir rädd för att missta sitt barn när det har feber eller andra (till synes) ofarliga symptom?
Hur klarar man av livet då? Livet som är kantat med feber och fan och hans moster hela tiden.
Nu frågar jag alla som läser här alltså, inte så att jag tror att Anne har svaret.
Lugn bara lugn........Veera har nog bara fått influensan. Och barn får lätt hög feber utan att det är någon fara.
Bara man får i dem vätska.
Ge henne alvedon så får du ner febern och hon blir piggare, vilket betyder lättare att få i henne behövlig vätska och mat.
Kramar i massor
Madde,
Ja hur klarar man livet......man tar en dag i taget. Livet är som en berg och dal bana. Ibland går det upp och ibland går det ned.
När man drabbas av tråkiga eller hemska saker så brukar jag försöka tänka att det finns alltid dom som har det värre.
Och jag har varit väldigt drabbad här i livet....å jag har ju klarat det.
Det som inte dödar en gör en starkare.
Låter kanske hemskt....men det är väldigt sant.
Man klarar av mer än vad man någonsin kan föreställa sig.
Och med att tänka positivt kommer man också jättelångt.
Och det man inte klarade av att göra idag kan alltid vänta tills imorgon.
Allt kan ju inte vara en dans på rosor hela tiden, så är det ju bara.
Ja det kanske inte precis är det enda svaret på din fråga. Men en liten vägvisning kanske.
Hej! Hittade hit från Linda. Tråkigt att din dotter är sjuk. Hoppas hon krya på sig snabbt. / Maria
Mia: Jag har också varit med om en del så jag vet att livet inte är en dans på rosor jämt. Just därför undrade jag hur man orkar med livet om det får en att bli så rädd att ens barn får feber.
Nu låter det som att jag vill förringa hur du, Anne, känner men jag menar verkligen inte så! Jag frågar mig bara om det är så att "alla" eller iaf många mammor känner likadant och som sagt, hur klarar man av livet då? Då är man ju STÄNDIGT rädd isf.
Ja det kanske är det som är att vara mamma kom jag precis på när jag skrev det. Man är visst lite korkad när man inte har barn själv... ;)
Hej... Usch jag är ju likadan & tycker det är skitjobbigt för det är verkligen tungt. Det sjuka är att jag har tunga tankar hela tiden sedan makens hjärtinfarkt .. Jag är orolig att dö...
Hej... Usch jag är ju likadan & tycker det är skitjobbigt för det är verkligen tungt. Det sjuka är att jag har tunga tankar hela tiden sedan makens hjärtinfarkt .. Jag är orolig att dö...
Det är skitjobbigt att vara mamma. Mer jobbigt än roligt ofta, särkilt för superoroliga personer som jag själv.
Jag tror alltid det värsta när barnen är sjuka, har nog fått det av min mamma som är precis likadan.
Man lever på, dag för dag, vad annat kan man göra?
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Men mammaoron är nog en speciell oro, Mr T är långt ifrån så orolig! Det går över, säger han om det mesta.
Jag är livrädd för allvarliga sjukdomar och döden. LIVRÄDD. Jag skulle helst lägga barnen i en liten burk och aldrig släppa ut dem!
Jag vet inte hur fan jag ska leva när de är större och vill ut härifrån! Jag kommer förfölja dem antar jag...
Jo, många mammor blir nog precis sådär oroliga. Och så är man hurtig inför barnen, med darr på rösten.
Men det är en del av den här sanslöst stora kärleken till sitt barn.
Vi mammor får helt enkelt stötta varandra de dagar vi har hjärtat i en tråd.
KRAM Anne!
Skicka en kommentar