Mummu och jag släpar fötter i Täby Centrum. Jag låtsas att jag är helt ensam. Okej, mummu är med. Vi går helt själva genom ett tomt och ekande köpcentrum.
Mummu stånkar efter fem timmar att vi borde kanske åka hem. Och göra vadå, undrar jag. Som varit hemma i tio dagar i sträck och glott på Manne med bananen.
Så vi släpar fötter ännu mer. Vill vara hemifrån lite till.
Och plötsligt känns det som om det redan varit jul.
Som om sista rapen av skumgodis och must bräkit ut genom munnen. Som om alla klapparna redan öppnats och fingrats på tusen gånger. Pappret nertrampat på golvet, några ensamma snören som dansar i vinddraget.
Matresterna som klibbar mot tallrikarna som står i travar i kylskåpet. De slarvigt påslängda foliepappret.
Julskivan med gaphalsen Celine Dion som ställts längst bak i skivbacken. Pyntet som ligger i den trasiga Coop-påsen, uppslängd på vinden. Ljussslingorna redan i knutar.
Skum känsla.
Julens baksmälla. Repris innan sändning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar