23 februari 2009

När vi gör domkyrkan i Uppsala


Efter att ha hängt i lianer, gungat hängmatta, samlat strömming, käkat lunch och tjatat sönder GammelMajas öron åkte vi till Uppsala Domkyrka. Det var mitt första besök där och jag tyckte det var en imponerande byggnad som tornade upp sig mot himlen. Veera försökte omfamna hela kyrkporten och mumlade "åh, härligt" hela tiden.
Mina ungar lät som vanligt allra mest när de spurtade mellan kyrkbänkarna och knäsladdade med thermobyxan mot stengolvet.



Och jag tyckte det var en speciell känsla att kattlikt smyga omkring och låtsas som om ungarna tillhörde nåt annat sällskap.



När Veera fick syn på denna bild satte hon sig på knä på pallen framför. Lilleman gjorde givetvis som storasyrran.
Veera betraktade ansiktet en stund och sa sen:

"Ser han lika töntig ut i verkligheten?"

Det gör han säkert sa jag och så gick vi vidare och ryckte i Marias långa säckvävda klänning.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Alltså, vem låter sina barn spurta mellan kyrkbänkar och knäsladdad mot stengolvet i en KYRKA?
Är det så jobbigt att uppfostra ens egna barn så att de får lite vett i skallen?

Anne sa...

Jag så klart!
Fattade du inte det, anonym?

Anonym sa...

""vem låter sina barn spurta mellan kyrkbänkar""

Kanske en moder som inte är fast i 1800-talets inbillade rädsla för den straffande gudomligheten som styr över människornas var dag i livet. En bättre fråga är vilken sorts mor som tar sina barn till en KYRKA och får dem att tro på bluffen som förkunnas........

Anonym sa...

Det är väl inte det det handlar om utan att man ska visa respekt för sina medmänniskor, något Anne verkar vara lite dålig på faktiskt och det tragiska är att barnen växer upp likadana. Det är så whitetrash!

Jag är inte speciellt kristen men det betyder inte att jag ser kyrkan som en lekplats utan jag visar respekt för andra som kanske tror på kyrkan och vad den står för.

Anne sa...

Nu är det så att domkyrkan i Uppsala är så touristic.Alltså, de flesta bara lullar runt utan att bry sig så jävla mycket om Jesus och sånt. Utan bara själva byggnaden. Det var rätt avslappnat där och ingen tittade snett på barnen som bara var- barn.

PS Vi gick dit för att se byggnaden och för att fördriva lite tid.

PS 2 fisförnäma anonyma tönt: Jag ÄR white trash, det är mitt signum på hela bloggen.

Anonym sa...

Då är det väl bara att gratulera till ditt White Trash liv! Grattis!

Men jag tycker synd om dina barn det gör jag, att de blir tvingade in i white trash livet också utan möjligheter.
Och självklart tar du ju inte illa upp för sådant, för hela bloggen är ju ett signum för hur trashig du är?

Anne sa...

Jag blir sjuuuukt nyfiken på dig anonym? Har du nån blogg? Den skulle jag vilja läsa!
Och hur du uppfostrar dina barn! DET skulle vara intressant att läsa om.
Jag tar för givet att du inte tillåter dem att rusa runt i en KYRKA, oh holy motherfucker!

Anonym sa...

Nej jag kanske inte heller skulle låta mina barn rusa runt i en kyrka...men jag vet att Anne är en underbar mamma som ger sina barn mycket kärlek. Och det måste väl vara det som betyder något?
Heja Underbara white trash Anne!
Säger jag

Anonym sa...

Att man skriver anonyma påhopp i någons blogg tycker jag däremot verkar vara ett bra tecken på att man är en mogen och ansvarstagande förälder...

Anonym sa...

Håller med dig Linda.
Om man nu ska göra påhopp så får man väl våga stå för vad man skriver och inte vara anonym.