Läser att Sabinas kamp är över.
Hon somnade in imorse, omgiven av sina nära och kära.
Jag blir så ledsen, självklart.
Jag är själv sjukt rädd för cancer och hatar allt som har med cancerjävlen at göra, otroligt känslig för det ordet på alla sätt.
Men jag slås ännu en gång av det här med internet och tragedier. Det här gluttandet och frossndet i andras elände.
Jag är så kluven till det! Jag vill egentligen inte läsa men kan inte sluta. Ganska vanlig känsla kan jag tänka mig. Poängen ligger nånstans där.
Men jag kan ändå inte sluta att känna det meningslösa med det hela, okejokej, vi lär oss säkert massor och får en annan syn på livet, värderar annorlunda och så vidare.
MEN där finns också meningslösheten- och det destruktiva- med det här beteendet. Att klicka igenom dödsbloggarna för att se vem som trillat av pin sen sist.
Jag blir berörd. Men inte bara. Väldigt illa berörd också.
Ertappad på nåt vis. Med att glutta på nåt som jag inte borde...
Internets skuggor är många, de är kalla, fula och stinkande. Jag blir inte klok på dem.
Ibland ångrar jag att jag gav mig ut här. Faktiskt. Ibland mår jag illa av hela vansinnet. Den här kontakten men ändå; totala avsaknaden av kontakt och värme. Mänsklighet.
Fan, jag vet inte. Jag är ju redan beroende. Motgiftet slutade funka för länge sen.
4 kommentarer:
Har förlorat en syster i cancer så jag orkar inte läsa sk dödsbloggar. Väljer gladbloggar istället och hoppas att jag slipper ha cancerdjävulen i min närhet något mer.
Men förstår att det kan vara som terapi att blogga om det om man själv drabbas.
Jag väljer "gladbloggar" för vardagen är tung ändå. Vill få ett flin, leende, skratt i magen av att läsa, mellanåt något tänkvärt men nästan aldrig svart o outhärdlig sorg.
Ska jag räkna in min blogg till skrattbloggarna då?
Väldigt bra formulerade ord och tankar!
Du skriver om ett dilemma som jag känner igen mig i otroligt mkt!
Skicka en kommentar