Hemma hos Alex Schulman

Se så inbjudande de hade dukat till frukostmötet hemma hos Alex.
"Ta inga bilder på interiören", sa Alex strax efter att jag tagit denna bild. Men man ser knappast något mer än mackorna och yoghurten.
Det var en smått fjantig känsla att stå utanför hans port, tillsammans med ett tjugotal okända personer. Alla fingrade på sina mobiler, rotade i fickor eller låtsades leta efter nåt viktigt i väskan. Allt för att slippa ögonkontakt. Allt för att slippa att eventuellt bli tagna på smygfilm från Alex fönster. "Undrar om det här är ett skämt", mumlade någon. Jag tänkte detsamma och gick iväg en bit och ringde hem. Jag hoppas att jag såg ut som om jag jobbade och hade ett viktigt telfonmöte med en redaktör.


Vi fikade, pratade blogg och Twitter. Sen läste Alex högt ur sin bok "Skynda att älska", självklart frågade han oss om vi ville höra ett stycke. Väluppfostrad som han är, Alex.
Efteråt satte han sig som jultomten på en stol och vi ställde oss i kö för att få en signerad bok.
Jag tog inte i hand, för jag hade handsvett. Jag nöjde mig med att mumla dumma saker som "nu tar vi den här töngiga bloggbilden" och "oj, vad lång du är!" Varav Alex hukade ner sig och jag ställde mig på tå, för att så här fint mötas. (och som vanligt är mitt hästfejs nästan dubbelt så stort!)



Jag tog med mig en macka hem, tack o lov. Nu fick jag lunch också. Jag grämer mig dock över alla mackor och yoghurtar som blev över. Varför tog jag inte mer mat? Kunde ju ha tagit macka till syrran också och en yoghurt till barnen...

Jahapp, vad ska jag göra nu då?
Tror jag tar en kaffe ut på altanen och funderar lite.