Nu har de åkt. Jag fick ett påskkort och tystnaden.Bara klockorna som tickar. De tickar högre och högre för att markera tystnaden i övrigt.
Jag går runt i barnens rum, tårarna rinner och nånting kallt studsar runt i magen.
Jag är så hopplöst dramatisk, tror att sista dagen är kommen bara för att mina barn åker på en välbehövlig paus på landet. Som de har längtat! Vincents första ord i morse var farmorfarfar. Veera hade finaste kläderna på och lockigt nattfläthår. Så fina, mina älskade.
Nu väntar då min egentid. Totalt obokad tid, massor av tomma timmar. Jippiii!
Eller?
3 kommentarer:
Är likadan när barnen ska sova borta... först längtar man såå efter "vuxen-tid", sen när det väl är dags så är det inte lika kul...
Hoppas du får en fin påsk!
Chrissan: det känns faktiskt redan bättre, nu när de är på väg ordentligt
har fått första delrapport, allt fint och munnar fulla med påskgodis!
Fin påsk till er med!
Det är verkligen tudelat när barnen åker på egna utflykter. Man vill ju gärna vara oumbärlig o den som vet bäst för ungarna. Men det är faktiskt skönt att få egen tid om man bara slappnar av o tillåter sig att njuta...
Skicka en kommentar