Långt inlägg, trötta läsare varnas

Helt plötsligt kom jag på att jag inte haft tänk om barnen dör-tankar på över en vecka.
Och det beror nog mest på att jag har hysteriskt många lämningar samtidigt. Jag har inte tiden att ha ångest och sen har jaginte orken när dagen är slut.
Och så blir jag helt iskall inuti, allting liksom stannar och stelnar till. Jag får ångest för att jag inte haft ångest på över en vecka! Ja, det är sjukt och det är förjävligt och det är sorgligt.
Men det är också sanningen. Så här är jag och det tar en jävla massa onödig energi från livet. Från kärleken. Från FLÖDET.

Idag är Veera hemma med feber. Två dagar fick hon gå på dagis innan det var dags igen. Hon har fortfarande penicillinkuren, fyra dagar till. Jag vet ju att immunförsvaret går ner när man äter penicillin. Ändå kollar jag på henne nästan med förstoringsglas, flera gånger i timmen.

När jag satt vid matbordet så såg jag ett svart, flaxande långt ute i periferin. Jaja, flummeriflummera tänker ni. Men det är det inte. Det är min pms-häxa som är på väg. hon flyger där ute och närmar sig var dag som går. Och då förstår jag att min krypande pockande ångest ohc oro handlar om. Den kommer verkligen som en svart fläck som gradvis skymmer sikten för mig.
Och jag jobbar snabbare och snabbare med mina texter. Jag är här, jag är där, jag är överallt samtidigt. För jag måste bli klar innan häxan är här! När häxan svärtat ner min blick kan jag inte jobba. Då blir jag sittande och gråtande och oroande.

Äsch, babbelbabbel. Behövde visst skriva av mig lite.
Bloggen kan ju inte vara hulabaloo jämt!