Veera vill inte prata om det inträffade. Hon håller för öronen och säger blablablablbabla.
Jag ger upp, jag tror hon har fattat lite i alla fall. Hon skäms och kan inte hantera konflikten, flyr ifrån den (finns det flera som gör i denna familj, inga namn nämnda dock)
Idag när vi cyklade till dagis visade jag GRÄNSEN igen, vid stenen. Och när jag pekade på stenen sa hon genast "gräns". Kanske har det gått in. Nästa gång de ska cykla omkring tänker jag följa efter och vid varje gräns ska jag stå bakom busken och poppa upp och skrika GRÄÄÄNSSSS så hela jävla området hör.
Det är praktik i verkligheten som gäller.
Tack för era funderingar, ni som kommenterat. Skönt att läsa att det finns några som tycker jag gjorde rätt. Det stärker! Fortsätt gärna skriva vad ni tycker om det här, viktiga ämnet.
3 kommentarer:
Jag hoppas verkligen att du inte läste min kommentar som att jag menade att du gjorde FEL...
Det finns nog en miljon olika sätt att hantera och reagera på som faller inom ramen för rätt även om jag tycker att vissa saker är mer rätt och du tycker andra saker är mer rätt.
Jag har många mer tankar kring detta ämne för som jag skrev innan så fattar jag verkligen farorna och min familj har varit med om en verkligt skrämmande händelse så jag talar inte ur luften direkt... Men om jag fortsätter så låter det bara som jag pratar om mig, mig, mig så jag stoppar. :)
Kram
Barn kommer inte med ett facit. Man blir inte automatiskt en perfekt mamma för att man fött ett barn. Vem har inte överreagerat? Det är lätt att döma andra.
Om man är en person som gärna dömer andra så är det säkert otroligt lätt. Jag är INTE en sådan människa och om du läst någon av mina kommentarer till detta ämne som dömande så får du läsa om igen.
Skicka en kommentar