Pinnen bakom gardinen

I natt vaknade jag med ett ryck och ett vilt stirrande öga mot gardinerna. Där stack en lång pinne in, först lite nedanför och trevande, bara en kort bit. Sen rörde den sig uppåt och stack in en lång bit. Mitt hjärta bankade så jag trodde det skulle gå sönder.
HALLÅ! skrek jag mot pinnen.
Alltså, HALLÅ? Varför säger man hallå till en pinne?
Förmodligen skräcken. Skräcken gör konstiga saker med en.

Jag vågade inte gå fram till gardinerna, så jag smög till kontoret. Där hasade jag fram med ryggen tryckt mot väggen. Framme vid fönstret tittade jag ut mot sovrumsfönstret. Ingenting. Jag öppnade fönstret och hängde ut huvudet. Ingenting.
Märkligt.
Jag gick tillbaka till sovrummet och till fönstret. Gläntade lite lite på gardinerna och stirrade ut. En tanke om pinne i ögat svepte igenom mitt huvud. Ingenting. Så jag öppnade gardinerna, sneglade åt båda håll. Ingenting avvikande.
Jag öppnade fönstret och hängde ut huvudet igen. Så konstigt. Vi har inga träd eller buskar utanför. Bara ett tak till altanen nedanför. Inget träd hade kunnat sträcka fram en gren så långt.
Jag fattade ingenting. Vad var det här? Hade jag bara drömt eller?

Försökte somna om men det var svårt, hjärtat småhamrade än och jag var torr i munnen. Och hungrig! Jag gick ner i köket och åt hemmagjorde muffins och drack mjölk och funderade på mitt möte med pinnen.
Och så hallå! Haha, jag ropade Hallå till en inbillad pinne! Haha!