Veera började på körkompisar idag, kyrkans barnkör. (Mr T är ateist så vi håller låg profil här i kväll)
Nåväl, kören övade i samma rum som jag gick mina konfirmationsträffar. Samma knarrande trägolv, samma unkiga torra trälukt, samma tanter som irrade i korridorerna. Hur är det möjligt undrade jag hela tiden? Att dessa tanter är kvar här än?
Så hoppade en av dem fram och frågade vilket år jag var född. Ja men visst, hans son var född samma år, om jag kände honom? Nej då, vi gick nog i olika skolor.
Jag blir chockad när jag möter andar från förr, men känslorna är mixade. Å ena sidan är det lite spännande att höra byskvaller från stenåldern, å andra sidan ger det mig kalla kårar. Man inser liksom sin tid här på jorden, särskilt på en plats som klockargården intill kyrkan.
Men Veera är igång med en aktivitet, och det är det som räknas.
Fast psalmboken i regnbågens färger håller vi tyst om.
1 kommentar:
Det är inte lätt när det är svårt ;))
Jag menar vad spelar det för roll vad barnen sjunger.
Barnen bryr sig inte om det, dom är bara glad om dom får sjunga.
Sedan att det är kyrkan som håller i det gör väl detsamma.
Jag tycker barnen får en bra värdegrund. Sedan är det väl barnen själva som ska få bestämma vad dom vill tro på??? Eller inte tro på.
Förstår inte vad det skulle göra Mr T för ont? Han behöver ju inte vara där.
/Mia
Skicka en kommentar