På tågperrongen ikväll var det fullt med ungdomar. Skräniga, stökiga och rökluktande ungdomar.
Åh, vad de lät! Gapade och svor, tände cigg efter cigg. Brölade! Knuffades! Tog plats!
Och där stog jag, en bra bit ifrån, och synade dem med avsmak från topp till tå. Fy fan, har jag varit en sån? Fy fan, ska Veera och Vinnie bli såna?
Jag fick fan gråtklumpen i halsen när min hjärna skenade, sisådär 7-8 år. Och med tanke på att veckorna längre inte har tisdag, onsdag och torsdag, så kommer det att gå jävligt fort! Det är alltså inte långt kvar tills jag har barn som är såna!
Och så går man där och lurar, som en jävla tant. Kramar väskan hårt mot höften, kollar att plånboken och mobilen är i var femte sekund. Lurar på vilken vagn de där hulliganerna tänker invadera med sina lukter och grova kängor. Bäst att gå längst fram, för vad jag minns så sitter man längst bak som ungdom. Så långt ifrån föraren som möjligt.
Jag tar en sista blick, särskilt på flickorna måste jag erkänna, och undrar en massa saker inom mig. Hoppas på att Veera blir hästtjej och växer fast i en knarrande sadel, och att Vinnie börjar samla på frimärken som han limmar hela kvällarna långa.
Så går jag på tåget, så långt bort från dem som det går, flera vagnar ifrån. Och jag skakar på huvudet för mig själv. Åt mig själv. Jävla kärring.
1 kommentar:
Hahaha. Ja... det där känner jag igen.
Trevlig helg!
Skicka en kommentar