Facebook

Facebook är kontrasternas mecka. Här trängs ytlighet med djupaste djup. Hård yta som det inte ens är värt att skrapa på och så skört och mjukt och bristande.
Facebook har förändrat mitt liv totalt.
Jag hittar människor från förr, från ett annat liv som man lagt locket på, som man gått vidare ifrån. Människor man känt en gång, men som bleknat i arkivet.

Och så finns de de som aldrig bleknade. Som för alltid broderades in ihjärtat. Som man med jämna mellanrum hittade i fotoalbumen på vinden. ( och strök med fingret över fotot med ett skevt leende på läpparna)

Och nu plötsligt finns de där, så nära. Nästan famnbara, trots bokstäver på skärmen, elsladdar och krånglande modem.
Och de får mina ögon att tåras. De kommer tillbaka med minnena, slänger dem över mig och jag greppar febrilt åt alla håll för att fånga dem.
Det är grymt att man inte får minnas fullt ut. Att man tvingas leva med repade och suddiga bilder från det förgångna, att bilderna inte tillåts klarna och sprida ut sig i full styrka.

Jag kämpar med att återfå minnen; känslor, dofter, ord. Jag vill verkligen!
Jag gråter nästan. Möter mig själv på nåt märkligt sätt.
"Är det Anne som möter Anne kanske?" frågade en väninna på chatten.
Jo, så är det.
Verkligen.

Facebook är mäktigt.
Alla vi som trånar efter sällskap får nosa på det en smula. Känna vänskapen och värmen.
Trots att den består av ettor och nollor.