Nu smyger jag på hunden. Från olikahåll smyger jag på henne och kollar om hon ser eller hör mig. Det görhon. Ögonen följer trött mina rörelser och jag suckar lite av lättnad. Sen testar jag hörseln genom att på olika avstånd kalla på henne. Viskningarna hör hon inte (eller skiter hon i) men sen hör hon minsann "Vem kommer" "Namnam" och sånt hör hon jättebra.
Bra de här egna testerna, vad ska jag med veterinär till?
Jag vet att jag köper mig tröst.
Som en grå mjuk fleecefilt av tröst lägger jag om mina axlar, när hon ser och hör mig. Skjuter sorgen och problemen lite framåt, utanför fleecekanten. Bortom tröstgränsen.
Ska vi gå ut?
Den hör hon men skiter fullständigt i det. För vi var ju ute i morse och tog några hundra meter. Det räcker nuförtiden. Det gör mig också sorgsen. Min vilde som jagat både svanar, rådjur och tåg i sån blixtfart att en Greyhound hade blivit av med sista pälsstråna av vinddraget. Närå jag överdriver. Men nästan.
Nu sover hon helst. Snarkar som en riktig dam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar