Summan av Sälen, del 2

fortsättning från del 1 nedan...

En korrekt bild på två som inte drar jämt...

Ut ur Trollskogen (BUHUUU, Det fanns ju inga riktiga troll, BUHUU) och till en liten grillstuga för att göra eld och bränna åtta stycken kycklingkorvar med torrt bröd. Men det var mysigt och humöret började sakta men säkert att tina upp.

Tyvärr hade de ingen barnpassning på en lördag (skitdåligt!) så bestämde jag och Mr T att vi skulle upp igen och åka en varsin gång, utan gråtapor mellan bena. Jag ställde mig i stora liftkön och fem minuter senare har den stannat av helt och hållet. Mardrömmen! Där sitter nu ett gäng folk i sina issoffor helt stilla, och dinglar med benen. Fem minuter till passerar, inget händer.

Jag vill inte förlora tid så jag går ur kön och tar en vinkellift istället, som går ganska så högt upp. Den stora soffliften stängs sedan av efter att folket landat säkert.

Där uppe känner jag den där berömda frihetskänslan, jag svischar ner lugnt och försiktigt, mjuk i knäna och ett fånflin över trynet. Precis innan den snälla Familjebacken börjar gör jag en djärv högersväng och väljer en BLÅ backe istället. (näst lättaste, haha) och fortsätter svischa neråt. Sväng, sväng, plog, plog. Stannar upp med jämna mellanrum för att scanna tillvaron; var är jag? Var är fötterna? Var är fardårarna? Så åker jag ner hela branta backen, och ramlar inte en enda gång. Jag känner mig sjukt jävla modig och sprängs nästan av stolthet över min bedrift. Fasiken, jag har känsla för det här!!!

Och så ner, leker en sekund med tanken att åka till liften igen och ljuga ihop nåt när jag kommer försent och Mr T missar sitt åk (fan de stänger ju allt halv fyra- visst det är skymning då-men vad segt det känns när man kommit ur sängen runt 11 på förmiddagen)

Mr T får åka iväg på sitt åk, vi rumlar vidare mot Stadium där jag sett en alldeles ljuvlig vit lurvjacka som jag måste ha. Tydligen är vi inne i butiken lite för länge, för Mr T ringer och undrar var vi är för han står redan utanför lyan och kommer inte in!

Efter middagen tar jag på mig längdskidorna och gör ofattbara 2.5 kilometer på 22 minuter! Jag som inte har åkt längd sen jag var liten och tvingades hasa efter morsan och farsan i Malungs djupa skogar... Jag är helt hög av mina bedrifter. Men sen vurpar jag! I en skithal nerförsbacke- jag har inte en aning om hur man bromsar i ett skidspår??? Så jag slänger mig åt sidan, och när jag väl är uppe igen och skidorna skenat iväg på sitt, så ramlar jag pladask på röven så det sjunger i skallen. Men till och med det känns HÄRLIGT. Nu hänger snoret som istappar ur näshålen, men jag är en hell of a skidåkare!!!

Och så vill ungarna ha nåt sött, så jag lurar iväg alla till den närliggande krogen, där barnen äter äckliga vaniljglasskulor med löjligt lite chokladsås, Mr T avnjuter några cider och jag några mellisar. Framför brasan. Med fötterna på bordet. Och livet bara stannar i en mjuk känsla av lyx. Det här vill jag göra mer. Nu förstår jag alla som snackat om skidresor- Förlåt mig alla, jag tror på er, jag tror på er!

Och fattar ni, där sitter jag och bläddrar i en skidblaska och läser högt om olika skidmodeller, der är freeride, manchester och vinkelstyrka liksom.Okej, alla ord måste jag slå upp vid tillfälle, men ändå. Jag är frälst. (eller är det bärsen?)

Gissa om vi sov gott. Elva timmar i exakt samma position!

Söndag, dags för avfärd. Jag känner pulsen sakta börja rossla igång igen, från semester till ångest pånågra minuter. Vi städar huset och när inspektören kommer finns det bara en sak att anmärka på: Korven i torkskåpet. VINCEEEENNNNTTT!!!

Så packar vi in och börjar nedstigningen från Sälen mot plattmarkerna. Lugnet sänker sig inne i bilen, skymningen jagar utanför och kommer alldeles för snabbt. I Arvika äter vi pizza och annat skräp. I Uppsala kissar vi. I Vallentuna Centrum handlar vi välling. Tillbaka till vardagen. Men i tankarna är jag redan på nästa skidresa, med eller utan ungar. Och då ska jag ha såna där coola freeridemanchesterfliptripshit-skidor. Och knallrosa brills.