Jag låg tätt bakom Veera. Vi hade precis avslutat ännu en Siggebok.
Jag höll om henne och sniffade i hennes nyduschade varma nacke.
Smekte henne över det fuktiga håret.
Då.
Kändes det som om jag skulle dö.
Bara så där.
Fick ett konstigt tryck över huvudet och yrsel. Min första tanke var hjärnblödning. Nu dör jag.
Men så lägligt, fortsatte tanken. Jag har ju alltid sagt för mig själv att jag vill dö med barnen nära intill. Jättekonstiga tankar tänker ni va? Lite martyraktiga, eller hur?
Men en sann känsla.
En märklig känsla, att vara helt säker på att jag dör nu. Att Mr T hittar mig död imorgon i Veeras säng....
Jag drar tillbaka den skenande rädslan, som ändå inte är rädsla utan ett märkligt lugn.
Det är mycket död just nu.
Dubbelmord, trippelmord, ännu fler kvinnomord. Bränder.
Jävla död.
Jävla sjuka människor som inte bromsas i tid.
Jävla skitdöd där ute, överallt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar