Vi tog en promenad längs mina barndoms gator. Förbi trähus i pastellfärger, så som jag alltid minns dem men även en hel del nya hus. Ur skorstenar smög sig värma bastunrök upp mot himlen och jag sög i mig den välbekanta ljuvliga doften långt ner i lungorna. Luften var klar och himlen skiftade i grått, svart, blått...så nära tröskeln till hösten nu- bara dagar kvar tills träden börjar byta från grönt till gult och rött.
Vi gick ner till fiskhamnen och havet. Vincent noterade fisklukten och jag sneglade mot platsen där fiskfesten varje sommar hålls, där det bjuds på fisksoppa till alla som passerar- en stor händelse i byn när jag var liten och hoppade på stenarna med 70-talsblommiga träskor.
Det kändes stort att gå på de här gatorna med ett eget barn idag. Jag var varm inombords och log brett. Jag kände mig stolt och trygg att vara så nära och omkring mina rötter. Pekade stolt ut Bingohallen och en barndomskompis röda trähus.
Vid havet tog vi mängder av bilder, satt i sanden och lät vinden forma håret som den ville. För varje bild skiftar himlen i olika nyanser, molnen flyter förbi och bildar nya formationer.
Jag ville bromsa tiden men istället kändes det som den skenade. Jag ville vara där, men ändå längre fram och ha låta "där" bli ett varmt minne med god doft.
Vi kommer att komma tillbaka. Jag vill visa och berätta mer. Jag måste det! Jag vill ge hela bilden till mina barn, alla färgerna och dofterna. Jag vill att mina barn vill åka hit igen och minnas, lukta, känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar