1 augusti 2010

Vara med till slutet?

Slutet närmar sig ju för vår hund Nelly.
Jag har alltid sagt att jag ska vara med när hon somnar in, att jag inte ska svika henne.
Plötsligt började jag vackla. Tänkte att Mr T kunde åka med henne, kanske redan nu när vi är här borta.
Det handlar om att jag vill fly, jag vet. Jag vill komma undan, tänka bort. Inte se verkligheten.
Men Mr T menar att jag skulle ångra mig om jag inte åkte med och var nära henne. Att jag skulle undra om jag gjorde rätt eller fel. Han menar att det skulle kännas mycket värre att komma hem till ett hus utan Nelly.


Min faster här håller med Mr T. Hon menar att det skulle bli för abstrakt att bara komma hem och så var Nelly borta. Att jag skulle gräma mig för om jag i alla fall borde ha varit med.
 Hon sa det så fint till mig: "Att följa med och se verkligheten är att se en del av livet. Och att öva sig i att släppa taget.
För någonstans måste man ju börja."


Vill nån berätta, som varit med om det här? Jag skulle uppskatta det enormt. Även allmänna kommentarer om ämnet är välkomna.

8 kommentarer:

M-L sa...

Att vara med vid själva tillfället är nog inte det viktigaste, utan att verkligen få ta farväl! Om du gjort det eller inte vet ju bara du, men att låta Mr T göra det när du är borta för att det är för smärtsamt att säga hejdå är nog ingen bra ide.
Vet precis hur svårt det är att släppa taget, det gör så förbaskat ont!!

AnnaL sa...

Man måste göra som man själv känner är bäst, själv anser jag det självklart att jag vill vara med in i det sista när den dagen kommer, men jag klandrar heller inte den som väljer ett annat avsked, ni har en tuff tid framför er men så småningom kommer det att ljusna och ni kan minnas alla ljusa stunder med er Nelly även om det alltid kommer att finnas ett ärr i hjärtat efter henne

huldra sa...

Jag var med, och har aldrig ångrat det, när vi var tvungna att avliva vår katt på grund av akut njursvikt. Nu kom visserligen veterinären, som är en god vän, hem till oss och skötte hela proceduren hemma. Jag satt med min lilla stumpa i famnen medan hon fick de nödvändiga sprutorna och behövde aldrig tvivla på att hon inte kände någon panik eller rädsla. Hon var precis där hon trivdes som allra bäst och det kändes helt rätt. Om jag inte hade varit med skulle jag inte ha sett med mina egna ögon hur lugnt och fint allt gick till och att vårt svåra, men nödvändiga val visade sig vara det bästa vi kunde göra för henne.

Hanna sa...

Jag har mailat dig om detta. Var själv med julen 2008 då vår älskade hund hastigt gick bort då det visade sig att hon hade en elak tumör i magen. Hon blev sjuk bara på några dagar. Hon dog på juldagen 2008. Det var hemskt fruktansvärt jobbigt, men jag ångrar mig inte.

Bloggfröken sa...

Jag har varit med när vi i familjen har måst ta ner både katter, hundar och hästar. Det är lika uppslitande smärtsamt varje gång. Men jag är ändå väldig "glad" att jag var där, det känns bra efteråt att jag inte svek pga min egen rädsla, utan att jag trots allt följde dem genom hela livet, ända fram till deras sista andetag.

Anonym sa...

Du måste vara med! Du kommer ångra ihjäl dig annars.
Styrkekramar

Anonym sa...

Nu hade du inget val så nu kan du inte ångra dig och behöver inte ha dåligt samvete, T gjorde det bästa för Nelly. Stackars er. Kramar!

Anonym sa...

Nu hade du inget val så nu kan du inte ångra dig och behöver inte ha dåligt samvete, T gjorde det bästa för Nelly. Stackars er. Kramar!