Vi har en sån där underbart lugn och vanlig lördag. Först lämnar vi Veera hos en kompis, sen cyklar vi till frissan och Vinnie blir klippt och får hulkslingor. Sen cyklar vi i sakta mak genom allt det höstgula och underbara till centrum; köper lördagsgodis, skrapar 12 Trisslotter (fick 3 nya från 4 olika ställen!), mumsar lite godis, handlar ett par sommarskor till Dubairesan, jag spontanshoppar en jeansskjorta a la 80-tal, med tryckknappar...
Cyklar vidare till byloppsien och får med oss en stor riddarborg med fängelsehålor för 40 spänn, hämtar Veera hos kompisen, hämtar hennes cykel från mormor och får åka på lilla tåget som mormors granne har på tomten, en hel tågbana i miniatyr som går upp och ner genom tomten, in i tunnlar och mellan trånga snår, helt fantastiskt.
Sen åker vi hem och spelar lite dataspel, jag tvättar fönstrena i vardagsrummet och byter till mörkare höstgardiner, och nu dricker jag en kopp kaffe och lånar datorn medan Vincent kollar på teve. Veera åkte iväg på kalas med Mr T.
Den perfekta dagen. När allt känns mjukt, enkelt och löjligt bekymmerfritt. När alla verkar andas i samma rytm och ingen skriker, slår eller bölar. En sån underbar dag med rött sken som strålar genom husets fönster (nu ser man ut också!)
Till och med klockans tickande låter varmsamt och vänligt.
Jag bromsar in lite sakta och lyssnar och känner. Stannar och betraktar. Känner och landar.
En perfekt dag. En löjligt bekymmersfri dag. Mjukt, svalt och - så jävla lagom! Jag gillar inte det ordet, men så känns det. För en gångs skull kan jag förlika mig med lagom.
Och så kommer sorgen smygande, rädslan, oron. Tårarna pickar försiktigt bakom ögonlocken. Andningen blir hackig och avvaktande.
Det är det här som är jobbigt för mig. De perfekta vackra dagarna när jag älskar livet. När livet är en fest. När jag känner riktig djup lycka.
Då kommer skräcken för den andra sidan. Skräcken för att det ska hända barnen nåt. Skräcken för sjukdomar och död.
Jag behövde bara läsa om 4 åringen som fick hjärntumör, på Vimmelmammans blogg. Genast knöt sig magen och tankarna släpptes fria. Jag kunde nästan höra flaxandet av de rädda tankarnas vingar.
Det är mänskligt. Det är inget ovanligt. Inget konstigt. Fullt normalt. Jag vet.
Men jag vill inte.
Jag vill inte känna den rädslan. Vill inte ha det molnet ovanför min ljusfläck.
Jag vill inte ha något fult, sorgset, oroligt. Bara mjukt och tryggt.
Inget vasst eller kallt. Bara varmt- och gärna bara lagom.
Livet är så skört. Från alla håll kommer vindar som kan blåsa omkull det sköra.
Jag vill ta mina älskade barn, bygga ett oblåsbart hus och sitta där inne. Tätt tätt tillsammans.
Ända till evigheten.
Och ännu längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar