Solig söndag och blå lockande himmel.
En sån där dag man borde hoppa i skorna och springa ut.
Men.
Jag kommer inte på nånting som vi skulle kunna göra. Nånting som skulle slita lilleman från Star Warsspelet på datorn och stortjejen som leker rollekar med bästisen. Bara en godispåse på tusen kilo och fri entré skulle kunna dra ut dem genom dörren.
Så vi blir kvar inne.
Jag drar ner persiennen och sätter mig på kontoret och börjar skriva av en intervju från kasetten.
Det går fem minuter och så sitter det en shimpans på nacken. Ljuva mjuka pussar mot munnen, lena aparmar över hela kroppen.
Jo, vad man kan jobba bra då!
Problemet är detta:Jag har sjukt mycket jobb just nu och jag hinner aldrig bli klar med nånting eftersom det antingen finns spyhinkar att tömma, springmaskar att dra ut ur rövgömmor, tänder att undersöka för att de värker, eksem att smörja in, förbannade datorspel att få igång igen.
Det känns som jag sitter med bakbunda händer på en hård jävla stol.
Och inom mig dunkar paniken.
När jag ser upp mot min jobbtavla, ökar pulsen med några tusen slag.
Jag vill ju jobba när jag ändå bara sitter hemma.
Men det är inte så lätt.
Så jag försöker acceptera, försöker ta söndagsledigt även om det innebär att leta tvätt för att kunna tvätta och GÖRA NYTTA.
Så kommer dagen sluta med frustration- för jag borde ju ha kunnat tygla ungarna så pass att jag hade kunnat göra klart den där texten, som nästan nästan är klar. Och så vidare
Sköna söndag, lys på mitt sura ansikte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar