Vincent släntrar in hos doktorn. Han har en svart stråhattt lite lagom Michael Jacksonaktigt på sne. Han har Bakugans i händerna och nya svartvita cooooola gympaskor. (såna som man bara får ha när man ska på nåt fint och speciellt. Som bydoktorn.)
Han sätter sig på britsen och drar ner overallöverdelen och lyfter på sin Ben 10 tröja. Han ser löjligt pigg och glad ut. Lite skäms jag kanske för att vi är där.
Doktorn lyssnar på lungorna och jag instruerar Vinnie djupandningstekniken, som vi övat på hemma. För att läkaren inte ska missa nånting allvarligt, bara för att han fnissar eller vrålar IN THE CLUB, THE CLUBB ÖHÖH, som han gjort ute i korridoren.
Vinnie fnissar.
Vinnie andas med korta näsandningar. Inte ett endaste djupt andetag. Han småsjunger och leker med sina Bakugans. Allt blir fel.
Men ändå.
Läkaren hör att han har lunginflamation på högra sidan. Hörs ovanligt tydligt tydligen. Ingen tvekan.
Hon är duktig läkaren. Som kan lyssna förbi allt nonsens, ända in i lungan.
Satan, lunginflammation.
Det är ju läskigt.
Det dog man av förr i tiden.
Kommer han klara sig?
Han är betydligt bättre redan imorgon lovar doktorn.
Okej, jag litar på dig säger jag och hastar ut.
Så går vi till apoteket och hämtar ut antibiotika. Och köper tuggumin och Scobidootandkräm. Sen in på Ica och köper mjölk, kanelbullar och en stor kokosboll.
Allt han pekar på får han, min lilla sjukling.
(Tur att vi inte har BR i byn)
Så nu har han fått sin första dos och mmmm, det var ju faktiskt gott, säger han och klappar sig på magen. Plötsligt ser han ut som Karlsson på taket.
Slurpslurp liksom.
Och nu ska jag resa till Falun och lämna sjukstugan.
Blandade känslor. För nog fa-an har mammaskulden lagt sig som ett eget litet virus i mellangärdet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar