Alltid när jag ska resa nånstans (och det är inte ofta) så studsar det omkring en orosklick i magen. Jag är förstås rädd att det ska hända barnen nåt när jag är långt borta. Att jag inte kan ta mig hem fort nog. Att jag ska få paniksamtal hemifrån eller från dagis. Det är skräcken; att inte vara tillgänglig.
Det börjar flera dagar innan avfärd. Jag har ont i magen, jag överdriver med mina avsked och pussar och kramar till barnen. Städar efter mig, rensar papper i pärmarna, kastar sopor, gör slut på alla möjliga produkter i flaskor, röjer bort smutsiga minnen av mig som snorpapper, kvitton och godispapper i botten av väskor. Raderar fula bilder på mobilen.
Imorgon är min största skräck (ja, förutom att jag ska gå hungrig i två timmar) bussfärden. Det är ju livsfarligt att åka på bilvägarna, mycket farligare än att åka på ett räls även om jag är rädd för att åka x2000 också. Men bussar och motorväg och vattenhalka och seriekrockar och sånt. Nä fy fan!
Men ändå. Nu ska jag packa min lilla kapsäck med dator, Parasiten-boken, senaste amelia och Jessika Anderssons bok i pappersklumpformat.
Goderafton!
2 kommentarer:
Förstår hur du tänker! För nån månad sen voltade jag vår bil till skrot - sista tanken innan det smällde var förstås BARNEN. Nu klarade jag mig, och kunde krypa ur relativt oskadd. Och nu städar jag två timmar varje kväll, maniskt. Vilket egentligen är lite småknäppt. Jag borde ju istället tindra med barnen (och maken!).
Med det menar jag - det KAN GÅ BRA och TANKA BARNKÄRLEK så ses ni snart igen. Lycka till med jobbet!
Usch det åter jobbigt det där Anne
Skicka en kommentar