Veera ville ha flätor i håret över natten. För att det skulle bli lockigt och fluffigt. Jag flätade hennes hår. Med blandade känslor. Visst, det var en stund av lugn, bara hon och jag och våra andetag. Innan läggdags. Mörkret utanför, kylan. Här inne, på sängkanten värme och närhet. Slitande kärlek.
Men där fanns också en annan känsla; sorgen.
Sorgen över att min flicka börjar bli medveten om sitt utseende. En slags diffus önskan om att hon skulle låta bli. Att önska lockar och fluff.
Jag ler med tårar i ögonen. Vet inte vilket ansikte jag ska visa henne. Alltså verkligen visa. Ja, hon är söt. Så in i helvete jävla söt. På morgonen ser hon ut som en bokmärksängel. Sån där med knubbiga armar, som sitter bakom ett moln och ler.
Så läser jag om skönhetstävlingar för barn och får samma klump i magen. Tårarna bränner i ögonen. Vad är det för föräldrar som drar runt på tävlingar med sina barn. Barn som blir som prylar man kan vända och bända, vrida, fixa som man behagar. Och alla är flickor! Flickor som så tidigt som möjligt ska lära sig att vara smärtsamt söt, väluppfostrad och tillgänglig. Att gråt ger minuspoäng. Och att den sötaste alltid vinner.
1 kommentar:
Jag läste om skönhetstävlingar för barn, i en kvällstidning nyligen, små tjejer som får minuspoäng för gråt, och som anses vara fula om de inte vinner. Gissar att du läst detsamma. Jag blir rädd. Det är läskigt. Vad är det för värld vi lever i, egentligen? ...Och det där med granen, ja, starka traditioner. Granen kommer ifrån skogen. Basta. Granen tas in kvällen före julafton och då pyntas den. Basta. Plastgran? Never in my life. Men här i stan, i lilla ettan, får jag och min M ha en liten gran, men riktig såklart. Och givetvis kommer den ifrån skogen.
Skicka en kommentar