Vi ses vid lunchbordet, Mr T och jag.
Vi äter sill och potatis, med en klick gräddfil med gräslök.
Ett glas öl.
Memma med grädde till efterrätt.Ni vet den diarrélika finska delikatessen som brukar intas kring påsk.
Jag fryser och hotar med att sätta på värmen igen. Mr T håller med, om att det är kallt i alla fall. Det andra kan en filt råda bot på, alldeles gratis.
För det är så här.
Mr T sparar på energin genom att stänga av så fort nån i nån tidning säger att det är vår.
Och jag kastar upp vinterkängorna på vinden, bara för att det är april.
Vi drar ojämt.
Han vill ha kängor, jag vill ha varmt element i ryggen när jag äter min mat i köket.
Det här pratar vi om.
Och så den stundade påsken, vad de ska äta på landet. Mr T åker ju med barnen till svärisarna. Jag blir ensam kvar. Fem dagar i långsamt tempo, utan rumptork och världskrig bakom lyckta dörrar. Jag påminner om att de har traktorer, moppar och andra fordon som de kan backa över barnen med. Att de måste vara överförsiktiga och inte backa fordon för mycket. Och kolla alla lömska håll i terrängen som barnen kan ramla ner i. Akta hästhovarna, för de kan närsomhelst flyga bakåt, utan förvarning.
Det här pratar vi om.
Så är lunchen över och jag går upp till mitt. Mr T lägger sig på golvet och läser Tom Clansey.
Det är en konstig dag; vi är båda hemma och drar.
Som skolkande ungdomar. Det händer typ tre gånger per år, att vi äter lunch ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar