Idag var Veera ute och lekte med en tjej, de cyklade iväg. Jag är ju en sån kontrollmamma så jag stegade ut efter en halvtimme nånting för att kolla var de var. Men jag hittade dem inte nånstans. Gick till den andra tjejens mamma, som sa att hon inte sett sin dotter på flera timmar och som sa att de säkert följt med pappan som gick ut med hunden.
Okej, jag började leta, cyklade emot stället mamman pekade åt, där de brukar rasta hunden.
Så hittar jag tjejerna, många hundra meter från vår bestämda gräns, långt utanför vårat område. De sitter i trädet och har jättekul. Jag blir helt jävla galen!!! Så jävla livrädd och arg och besviken. Tar hem Veera och nu gråter jag hysteriskt, för jag blev så rädd. Veera är också rädd men reagerar med att skratta och blunda.
Sen gick jag och ringde på hos familjen igen, pappan öppnade och sa att deras dotter visst fick vara där borta, men om hon försvann FÖR långt bort skulle hon ha med sig sin mobil.
Jag sa att Veera inte får lämna området, att hon måste säga till oss om hon vill gå nån annanstans. Pappan ryckte på axlarna, såg ut att tycka att jag är en jävla rabiat idiothagga.
Jag kämpade med gråten hela tiden.
Väl hemma har jag på olika sätt försökt förklara mitt beteende och att jag blev rädd och ledsen och så vidare. Jag har återigen pratat om gränser, om elaka människor, om alla jävla helvetes faror som lurar överallt.
Jag tror det har gått fram, för Veera vägrar att se mig i ögonen, hon verkar skämmas. Jag hoppas vid helvete att hon fattar.
Det är inte okej för en nyligen fyllda sex år att lämna bostadsområdet, inte ens för en åttaåring som den andra tjejen är. Punkt.
Jag kände att all ork bara rann ur mig, med skräcken och oron och utbrottet.
Reagerar jag för starkt?
Jag tänker bara att helvetet har bara börjat.
Ni med äldre barn, hur pallar man???
Hur orkar man leva med rädslan?
Gjorde jag rätt som gick till flickans föräldrar (inte för att de visade en uns av att bry sig)
Varför bryr sig inte föräldrarna? Jag vill lära känna alla föräldar till barnen som leker med mina barn, ska det vara så jävla konstigt?
27 kommentarer:
Du reagrar med ångest för något som inte hänt så ja, jag tycker att du Överreagerar. Det tycker jag ofta att du gör när det gäller dina barn och jag undrar alltid vad din ångest kommer ifrån.
Missförstå mig rätt, det är bra att ha regler och att bestämma med sitt barn vad som är ok och inte ok och om barnet bryter mot det, tillexempel genom att gå för långt hemifrån så ska det såklart diskuteras så att barnet förstår. Men du reagerar med ångest, gråt och ilska...
Självklart vet även jag om alla faror som finns men ja... Jag vet inte vad jag ska säga mer.
Jag har ju inte ens barn själv men det känns ändå som att det måste finnas sundare sätt att reagera och hantera på.
Förmodligen inte den kommentaren du frågade efter, hoppas du inte tar illa upp.
Kram /M
....jag tyckte att det var en normal reaktion....
och jag tyckte att det var jättebra att du pratade med den andra flickans föräldrar! Sluta inte med det fastän du fick en så lam reaktion.
Klart att man måste ha fysiska gränser för sin sexåring. De är alldeles för små för att kunna bedöma främmande situationer själv, klarar inte trafik etc. Mina barn får göra nästan vadsomhelst inom de fysiska gränser vi bestämmer, men under inga omständigheter gå utanför. Det är väl jättebra att du visade Veera att du blev rädd. Du är ju cool(are) när hon är där hon ska. Och nu förstod hon säkert att tilltaget var fel. Pussa henne nu!
Jag tycker du reagerade rätt.. Finns många för slapphänta föräldrar. Huvudsaken är att du känner att du gör rätt för dina barn.
Stå på dig!
Du är en BRA mamma
Jag instämmer med Görel och tre underbara ungar.
Du är en BRA mamma.
Och 6 åringar har verkligen ingen koll och är lättlurade.
Min dotter får inte heller ge sig iväg långt hemmifrån eller gå hem ifrån skolan själv tex. Men det är inte för att jag inte tror att hon klarar av det. Utan för alla andra faror som lurar. Och det har jag också förklarat för henne. Hon känner till Englas tragiska händelse och förstår vad jag menar.
Och självklart vill jag också veta vilka barnens kompisar föräldrar är. Tycker det är bra att ha en kommunikation med dom, för det finns mycket annat som man kan hjälpas åt med när det gäller bla vardagsbekymmer med barn.
Och blir man rädd ska man visa det för sina barn, blir man arg ska man visa det för sina barn och blir man ledsen så ska man visa det! Känslor är jätteviktigt att visa och inte hålla inne med.
Till sist, Madde du har inte egna barn skriver du...därför förstår jag din kommentar till Anne.
/Mia
Jag har en 6-årig dotter & en son på 8 år. Jag tycker du gör alldeles rätt. Jag är likadan, de får inte lämna området & jag måste ha en kontakt med de andra föräldrarna för att det ska kännas bra. Vissa föräldrar har inga regler & gränser & där ser jag helst inte att mina barn är. Jag vill ha kontroll för att kunna koppla av & har pratat mycket med dem hur viktigt det är att tala om var man går (fråga om lov).
Känner mig ofta som en hönsmamma med regler, men tror det är bra för dem. Ibland får hon visa att hon är stor med vissa uppdrag. Hon sträcker på sig & växer :)
Så det är ju inte så att de inte får göra nånting. Bara vi vet & de andra föräldrarna & vi för en kommunikation. De vi umgås mest med på området med barn resonerar som oss, vilket känns tryggt.
Våra barn är det bästa vi har. Klart vi ska visa känslor & tala om för dem hur vi känner. Min 8-åring gick från gården som 5-åring & jag letade frenetiskt med hans 3-åriga syster. Jag sprang med henne i vagnen & var alldeles till mig. När han dök upp kom tårarna & arg var jag, allt släpper & man blir ju så lycklig samtidigt av att hitta dem. Han hade bara gått in till en kompis på granngården....men inte sagt nåt.
Nu talar de alltid om var de går!! Bara området är tillåtet.
Jag tycker vi är BRA mammaor som bryr oss om våra härliga barn !!
Kramar i massor
// Johanna
Du gjorde rätt Anne.Jag är likadan, pratar o pratar om alla faror för min 7 åring.Hon får absolut inte lämna det område som hon får vara ute själv i.
Jag flyttar gränsen på vad hon kan göra själv och det stärker henne och mig.
Vi är bra mammor!!
kram nettan i sundybyberg
Hur var det när du var sex år?
Försök tänka tillbaka och fundera på vad du reagerade på när du var sex, jag minns hur jag funkade.
Jag minns bara en sak från den tiden; att jag låg under fröknarnas soffa och hånglade med en kille med stora tänder och slemmig mun.
TVI VALE!
Reaktionen låter väldigt stark men vi reagerar ju alla på olika sätt så... självklart ska uppsatta regler lydas. Det brukar ju finnas en klok anledning till att man har dem.
Nu bor vi på landet så här kan inte sexåringen cykla någonstans själv men jag vet att dottern gick utanför det område vi satt upp när hon var i den åldern och det fick hon och ALLA andra vuxna och barn i närheten veta att det var oacceptabelt.
Därefter höll de flesta av oss koll på varandras barn och försökte ha hyfsat lika regler så som min mor och de andra granntanterna gjorde på stenåldern (70-talet).
Tack snälla Mia för att du är så obeservant och påpekar att jag inte har egna barn och därför kan skriva/tycka som jag gör. Det va inte särskilt svårt att lista ut att jag skulle få den reaktionen...
Jag fattar att min kommentar är hård mot en rädd mamma men jag tror även att Anne kan ta det och ta till sig om hon vill och ignorera om hon inte håller med alls.
Skulle kunna skriva hur mycket mer som helst men den här bloggen handlar ju inte om mig även om just detta inlägg och kommentarerna träffar rakt i hjärtat.
Jag har ofta ångest för något som inte har hänt. Jag tycker det inte alls är nån konstig känsla.
Jag behöver, på gott och ont, inte vänta tills det händer nåt hemskt innan jag tjuter av larm!
Ingen fara Pladdertanten, jag tar inte illa upp.
Bra :)
Jag trodde inte det heller. Tror du kan sålla (som sagt) bland det du håller med om eller vill fundera på och det du inte tycker stämmer. Jag tror ju inte att jag VET. Jag bara tror.
Jag tror tillexempel att våra olika uppfattningar kan ha en del med att göra vad vi kommer från för erfarenheter. Jag har som du vet en kronisk sjukdom som jag behöver ta på allvar men om jag skulle känna ett varningsalarm varje gång något skrämmande symptom uppstod så skulle jag gå under psykiskt. Det alarmet som du känner för dina och dina barns sjukdomssymptom är väl kanske normalt egentligen men jag för min del MÅSTE aktivt jobba på att inte sätta igång det där alarmet hos mig själv. Jag har alltid konstiga symptom och kommer alltid att ha det och förr eller senare kommer jag behöva bli mer rädd än annars men jag kan inte bli det varje gång för då går jag under mentalt.
Min systerson fick liknande symptom som mina för några år sedan och DÅ gick alarmet igång så jag inte visste vart jag skulle ta vägen och jag grät och skrek och klandrade mig själv i någon ologisk tro att det var jag som hade gett honom min sjukdom (den är ärftlig) MEN aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle göra det inför honom.
Helt olika situationer och inget är väl egentligen rätt eller fel men jag tror du fattar vart jag kommer från, so to speak.
Jag kan instämma med Madde, jag tycker du är lite hysterisk. Men det verkar ju vara ditt "kall", och det är du ju medveten om.
Du har mycket ångest för allt möjligt och verkar inte må speciellt bra, så det är väl inte så konstigt att ditt förhållande till dina barn påverkas också.
Personligen skulle jag söka om hjälp för att det verkar vara väldigt jobbigt att vara du.
Det är inget illa menat, men det är bara att läsa i din blogg så förstår man vilken trasig människa det är som skriver.
Hoppas du finner ork och vågar söka hjälp för dina hjärnspöken!
Man måste skilja på att ha fasta regler och att vara hysterisk.
Sorry men så är det.
Naturligtvis ska du markera för din dotter att hon gjort fel. Hon har brutit en överenskommelse ni har och det handlar inte om hur långt "man ska" släppa barnen. Det handlar om man man inte ska strunta i en överenskommelse varken som vuxen eller barn.
MEN jag måste bara varna för det sätt du lever ut din ångest gentemot dina barn. En sån reaktion skrämmer bara barnen och på helt fel sätt. Om du vill ha en ärlig och rak kommunikation men dina barn i fortsättningen så måste du hitta ett annat sätt att kanalisera din ångest.
Jag är en trasig människa som måste söka hjälp NU!
Jag måste söka hjälp mot att jag blev skiträdd när min dotter för första gången försvann och jag inte hittade henne direkt och jag fick panik, jo tack men snälla!
Och jag kan medge att jag gärna överdriver när jag uttrycker mig; just begreppet ångest är sådant, Det är ju inte så ofta jag får riktigt ångest, utan mer snabb skenande rädsla som jag slarvigt kan kalla ångest. Det ber jag om ursäkt för. Jag måste dämpa mig med språket.
Du som så fint skriver om att kanalisera sin ångest på ett annat sätt. Kan du inte ge några bra exmpel på hur man istället kan reagera i såna här situationer? För jag kan läsa mellan raderna att du minsann har några bra beprövade knep. Så shoot!
Du skrev "jag blev helt jävla galen" och "jag grät hysteriskt" för att tjejerna satt i ett träd ett par hundra meter från den gräns du satt upp.
Och så frågar du om du överreagerar. Ja, jag tycker verkligen det. Jag tycker att du kan bli arg på henne, besviken för att hon brutit ett löfte.
Men att gråta hysteriskt och att bli "helt jävla galen" tycker jag inte är det sundaste sättet att handskas med situationen.
Hur tror du din dotter kommer att göra den dagen hon gjort något fel, hamnat i en situation som hon behöver hjälp med om hon vet hur du reagerar?
Min dotter har sett mig bli ledsen, arg och gråtit.
Sen har min dotter hört mig prata, förklara, berätta om anledningen.
Jag tror hon har förstått allvaret.
Sen var det ju första gången för oss det här. Då regerar man kanske starkare, för att man blir rädd och inte vet hur man ska handskas med den nya situationen.
Nästa gång kanske jag är lite coolare.
jag tror inte den här grejen sätter negativa spår för framtiden, eftersom jag också använder orden!
Själv minns jag att vi inte gjorde mindre för att vissa mammor blev galna, vi bara lät bli att berätta för de mammorna när något hände. Inte bra. Min mamma kunde bli arg. JÄTTEARG. Men aldrig hysterisk. Och rättvis. Henne vågade man gå hem och berätta saker för. För alla gör saker som man sedan kommer på var mindre bra, vi vuxna också.
Sedan tyckte man att det var jobbigt med pinsamma föräldrar, men samma där. Det gjorde bara att man lät bli att berätta. Eller så uteslöt man de barn vars mammor blev hysteriska, för sådant ville man ju inte utsättas för.
Barn kommer att testa gränser. Det är en del av att växa upp. Vissa av gränsbrytningarna är allvarligare och då är det läge att reagera starkt men det gäller att sålla. Jättesvårt. Men måste göras.
Madde...
du missförstod mig totalt,
Det jag menad med att du inte har barn, var inte att du inte får eller kan skriva/tycka som du gör.
Självklart får du skriva och tycka precis som du vill.
Det jag menade var bara att jag kan förstå att det är lätt att tycka att föräldrar överreagerar över sina barn. När man själv inte har några.
Jag går bara till mig själv. Vet precis hur jag tyckte och tänkte innan jag fick barn, när min kompisar fått barn och jag ännu inte hunnit dit.
Oj, vet inte hur ofta jag tänkte och sa...när jag får barn ska jag aaaaaldrig reagera så eller aaaldrig göra så osv osv.
Men jag säger bara vänta och se.
Vi mammor och pappor är bra lika varandra över hela världen.
Visst sedan finns det ju alltid några som skiljer sig ifrån mängden dom som verkligen har problem och behöver hjälp.
Och säg den mamma eller pappa som hela tiden reagerar på rätt sätt eller säger rätt saker hela tiden till sina barn.
Jag menar herre gud! Alla gör vi väl bort oss någon gång eller tappar besinningen....viktiga är väl att man förklarar det för sina barn sedan. Att man hade fel, överreagerade eller vad som gick snett.
Ja du Anne ditt inlägg denna gång skapade vergkligen en debatt.
Kanske är det som du skrev, att du måste dämpa ditt språk så du inte "skrämmer" slag på alla som läser din blogg ;-))
Go girl!
/Mia
Mia: Jag tror inte att jag missförstod faktiskt... Jag tolkade det du skrev som att eftersom jag inte har egna barn så kan jag inte veta hur det känns och hur man reagerar.
Jag har inga egna barn och jag fattar mycket väl att man inte kan sätta sig in i hur man känner för sina egna barn. Jag inbillar mig dock att jag kommer snubblande nära när det gäller mina syskonbarn. Speciellt eftersom jag inte har egna barn och när jag inget hellre vill än att få egna.
Ska vi snacka rädslor så är det min största, att jag aldrig kommer få en egen familj/barn.
I alla fall... Jag har fullt av barn omkring mig och alla deras föräldrar och jag ser deras reaktioner och jag känner mina egna och där någonstans får jag min uppfattning om vad jag tycker/tänker/känner kring detta.
Sen kanske jag verkligen misstolkar din senaste kommentar nu men jag tycker inte ens man behöver läsa mellan raderna för att se att DIN egentliga åsikt är att Anne inte reagerade på rätt sätt, att hon gjorde bort sig och/eller tappade besinningen men att det viktiga är att hon skulle förklara för Vera sedan att hon hade fel, överreagerade eller vad som gick snett.
Eller varför tog du med den beskrivningen annars när det gällde den här diskussionen?
Jag har aldrig trott eller påstått att alla föräldrar är perfekta robotar som aldrig kan göra något litet eller större fel. Klart jag ser att mina syrror inte är så himla bedagogiska alltid när frustrationen blir för stor. Och jag fattar det. Men Annes egen fråga var ju om hon överreagerade.
Annars kan jag ju bara hålla med. Är vi uppe i 19-20 kommentarer nu? ;)
Argumentet att man inte får uttrycka sig för att man inte har egna barn känns som någonting som man tar till när argumenten tryter - och det är riktigt dåligt. Trumfkortet som är till för att döda all debatt. Det finns väldigt många föräldrar som faktiskt också gör som de sa innan de fick barn när de väl fick barn, det beror väldigt mycket på hur mycket erfarenhet man har sedan tidigare - ifall man uttrycker orimiliga förväntningar eller rimliga. Så sluta försöka slå till med "du som inte har barn"-kortet. En sak är i alla fall klar: Vi har alla VARIT barn. Och har man barn i sin egen närhet så kan man om man bara är lite uppmärksam - vilket tyvärr inte alla är i vårt stressade samhälle numera - ganska lätt läsa ut barns reaktioner över det ena eller det andra.
Däremot är det klart att alla människor kan överreagera ibland och det är precis som flera säger OK bara man tar dialogen efteråt och förklarar varför. Och det gäller baske mig oavsett om det är inför vuxna eller barn man har överreagerat, alla har rätt att förstå.
Jag kan inte låta bli att tveka om jag verkligen överreagerade?
Nu blir jag verkligen tveksam till ordet; vad fan betyder det egentligen?
Jag reagerade.
Min fråga om jag överreagerade handlar egentligen om att jag är så jävla osäker på mig själv...utåt. innerst inne vet jag att jag gjorde som jag skulle: Jag reagerade- på mitt sätt.
Det kan vi ju analysera när vi ändå har sprängt rekordet på antal kommentarer!!!;))
Egentligen tror jag det är omöjligt att svara på om du överreagerade eller inte. Min tanke från början va att jag trodde du gjorde det men den grundade jag nog väldigt mycket på att jag tyckt tidigare att du drar på lite väl höga växlar lite väl snabbt annars också. Att jag tänkt att du kanske reagerar liiiite för mycket känslomässigt när det kommer till dina barn. Självklart är ju alla tänkbara känslor normala när det kommer till barn och barnuppfostran men min tanke var att det kanske inte alltid är sundast att agera utefter sina känslor.
MEN... Detta var ju faktiskt en grej utöver det vanliga. Skulle denna reaktion var den som kom vid varje tillfälle du blev orolig för ditt barn så skulle jag hålla fast vid att det inte kanske vore det bästa. Men så är väl inte fallet.
Ann-Katrin: Jag tolkar inte någon som att man inte får yttra sig för att man inte har barn utan att man inte kan sätta sig in i hur det är om man inte själv har barn. Skillnaden kanske är hårfin, vad vet jag.
Ja vem har sakt att det ska vara enkelt?
;))
Följ hjärtat så blir det bra, det tror jag ivarjefall.
Det är bara du som bestämmer hur du ska må. Du kan bestämma vad du tänker, eller hur? Och eftersom dina känslor kommer av dina tankar kan du också bestämma vad du känner.
Kram/Mia
Det senaste är något jag kan skriva under på. Det är lättare sagt än gjort. När det gäller barn har jag ingen erfarenhet på området men att styra sina tankar och känslor har jag fått lov att lära mig för att hantera svår smärta m.m. Funkar många, många gånger men inte alla.
Madde: Du har säkert rätt, det är nog bara jag som övertolkar efter att fått höra kommentaren om att de som inte har barn inte ska uttala sig lite för många gånger.
Men sedan krävs det faktskt inte speciellt mycket empati och närvarande för att kunna förstå hur det är att ha barn även utan att ha egna. Fast det är ju förståss en fråga om individer. Vissa saker kan man aldrig sätta sig in i, som till exempel hur det känns att föda. Eller hur det känns att amma. Men det kan inte karlarna heller å andra sidan...
Vad det sedan gäller reaktion, överreaktion, underreaktion och så vidare. Oavsett så är det en sak som är viktig: Dialog. Men det har Anne redan påpekat och flera andra också.
Jag tycker inte du "överreagerade" eftersom du är du. Du verkar vara känslosam och emellanåt rädd för hemska saker som kan hända, vare sig det finns fara o färde. När man är rädd om ngn/ngt så tycker jag det är en mkt bra reaktion. Tycker inte du ska överanalysera din reaktion poå händelsen, du gick på magkänslan, reagerade och sen förklarade för din dotter. Ditt beteende och ditt sätt, inget att få en bock för när det gäller rätt eller fel. Tycker du gjorde helt rätt. Inte tvivla, men givetvis alltid skönt att få feedback. länge leve bloggen som forum, eller? :) Håller med om att du verkar vara en BRA mamma, ("verkar vara" för att jag ej känner dig personligen utan bara genom din blogg). so, keep it up! du vet precis bäst själv, det vet du, lita på den känslan.
Skicka en kommentar