Jag tycker det är så häftigt när Vincent försöker få ett grepp om sin dåtid, i mammas mage.
Ibland funderar han så han är helt frånvarande och jag undrar vad som för sig i hans huvud. Minns han känslan av att ligga där i det varma mörka? Det skvalpande vattnet som omslöt honom? Minns han dämpade röster utifrån, prat och sång? Minns han mammas rörelser på cykeln eller på nåt gympapass? Veeras gallskrik?
Igår sa han plötsligt:
"Mamma, när jag var liten bebis i din mage trodde jag att du var död. Och det kändes inte bra. Jag var ledsen."
Han lät så sorgsen på rösten när han sa det här. Helt otroligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar