Ikväll tappade jag upp ett härligt skumbad till mig och Vincent. Han hoppade glatt i innan det ens blivit två millimeter vatten på botten!
Jag fyllde badkaret så mycket som det gick. Och så satt vi där. Vincent ville ha båtarna och jag tog ner dem från korgen. Och han ville rejsa, som man gör i det nya PS-spelet han fått (det med Buzzers, som jag beställde!).Och vi rejsade. Upp på mina ben, över magen, över brösten, armarna och så ner i vattnet igen.
Jag bestämde mig just här. För att bara vara här. Med kroppen. Med tankarna och med uppmärksamheten bara på min fina son.
Det slog mig att jag var ovan att bara vara, och göra det som han ville. På hans sätt och i hans tempo!
Han ville ha fiskarna och metspöt. Jag svalde impulsen att säga de fula orden "nej" "det räcker så här".Ord som inte har någon som helst mening eller relevans. Ord som bara ramlar ut över läpparna. Vuxenord. Invanda och totalt onödiga i den här stunden.
Jag lyfte ner fiskarna och metspöt och vi fiskade. Fiskade fisk, sjöstjärna och krabba. Gjorde havsburgare. Och lite pruttburgare, förstås.
Och så fes jag.
Och så fes han.
Finns inget roligare ljud än prutt under vatten!
Och jag gjorde allt min son ville och i hans takt. Jag var tyst och bara såg på honom. Verkligen såg honom också. Det är skillnad på att se och se! Och jag såg en sån harmonisk och lycklig liten kille. Som fick mamma för sig själv, i badet, under bubblorna , med alla leksaker, och alla pruttar...
Jag såg att han njöt av lugnet, av min uppmärksamhet, av att få leda.
Och jag kände SKAM. Det klart jag kände SKAM. Jag skämdes för alla tusen minuter som jag inte är för honom på riktigt. När jag jagar runt, tjatar om tiden, de hetsiga "Kom nu" "Skynda er nu då" "Nu MÅSTE vi gå!"
Och hur ofta måste man verkligen gå, egentligen? Hur viktiga är de där minuterna som man försöker vinna? Till vad?
Jag skämdes och jag blev plötsligt vansinnigt ledsen. (Efteråt. Jag var lycklig med min son)
Nu efteråt blev jag så ledsen att jag började gråta. Så stark var känslan av lycka och närhet och kärlek idag, att det nästan blev för mycket. Hur kan det bli för mycket- 40 minuter närvaro med mitt barn?
Tänk dig in i barnets känsla. När vi skriker, jagar, skyndar. Hur hårt måste inte barnen kämpa för att hålla vårat vansinniga tempo? Med de mycket kortare benen, de mycket kortare stegen? Och i tanken. Hur mycket måste de inte kämpa för att förstå oss? Vi vuxna som bara trycker på gas, lyfter barnen i luften, och susar framåt. Oftast helt utan förklaring. Och väldigt ofta, helt utan mening.
Jag skämdes när jag tänkte på mig själv. På min dagliga jakt. Min ångest. Min, min, min.
Så påtagligt och stressigt för barnen.
Jag gråter när jag ser Vinnies lugna lyckliga blick i badkaret framför mig. Lyckan över att få var helt lugn och ha en lugn mamma för sig själv. En ovanlig stund.
Och det är där det gör så ont.
Att den här stunden, som borde vara den viktigaste av allt i mitt liv, är så ovanlig.
Efter badet smörde jag in honom, värmde en flaska välling och en vetepåse. Och läste Gittan och gråvargarna. Och smekte örat. Och sjöng.
Allt det här fina gjorde mamma ikväll.
Och så sov han så fridfullt, min älskade son.
13 kommentarer:
Vilket fint blogginlägg!!
Vilken mamma kan inte känna igen sig i det du beskriver??
Jag gör det iallafall, och därför är kvällarna är barnens heliga stund här. Nattsagor och pratstunder som ska kompensera för alla stressiga minuter som dagen innehållit..
Det här var nog det bästa du har skrivit här på bloggen. Fint, personligt, utlämnande, sårbart... Tack för den fina texten och den jättefina bilden av en stund av absolut gemensam närvaro mellen mor och son!
Känner igen mig på pricken, ingen annan hade kunnat beskriva det bättre Anne.
Otroligt fint och tänkvärt skrivet!
Känner bara för att krama mina barn länge,länge!
Och jag känner igen mig med.
Duktiga du på att formulera känslor!
Vad fint och igenkännande du skriver!
Bara för att jag fick en sådan tankeställare skall jag baka kladdkaka med min dotter OCH hennes kompis idag. I lugn och ro med mycket kladd och när tålamodet tryter skall jag tänka på ditt inlägg!
Tack!
/mickis
Så värdefulla de där ögonblicken är. När man är medveten och närvarande.
Det är de stunderna din son kommer att minnas. Inte de stressade stunderna på väg till dagis.
Precis som att man bara minns de varma sommardagarna och de snöfyllda vinterdagarna från sin barndom.
Jag blev inspirerad att följa ditt exempel. Även om jag inte har ett badkar ;-)
Uppskatta och njuta av nuet och det man har.
Tack för att du delar med dig och öppnar våra ögon! :-)
Så starkt skrivet!!! TACK för att du delar med dig!
Åh va fint skrivet av dig o jag skriver som de andra att man verkligen känner igen det du beskriver.. kärlek- och skam.
Jag brukar (alldeles för sällan) göra som du, lägga mig i badet o bara vara med min son, leva i nuet o finnas för han. Härlig känsla o lycklig känsla.. Kärlek!
Det här landade mitt i hjärtat!!!
Åh vilka reaktioner!
Jag skrev texten i affekt, verkligen mitt i känslan.
De känslor och tankar jag fick igår sköljde verkligen över mig med kraft!
Tack snälla ni som kommenterat!
Nu fick du mina ögon att svämma över här på jobbet, tur att man har eget rum så ingen ser.
Hög igenkänningsfaktor här!!
Så fint skrivet av dig!
Precis så. Stannar också upp ibland och tänker just det. Känner extra dåligt samvete för att jag är med honom enbart varannan vecka. Ännu mer anledning att ta tillvara tiden. Rätt vad det är sitter vi föräldrar där med uppvuxna barn som inte vill vara med oss längre :-)
Skicka en kommentar