Flygresan

Ni som hängt här länge vet ju att jag är flygrädd.
Jag har inte flugit på två år. osvosvosv


Igår kära vänner gick jag på planet utan att ha tagit lugnande tabletter, utan att ha druckit någon alkohol och utan varken hjärklappning eller femton sprutlackeringar på Arlandas mugg.
Vi rullade iväg planet och jag smågnolade lite gospelsånger.
Vi gasar iväg och jag tittar ut och njuter (starten på land har jag alltid njutit av)
När planet lyfter med det där rycket så ler jag stort.
SATAN vad jag är stolt över mig själv nu!
Allting går jättebra, planet är uppe på nån minut och sen är det fritt fram att sluta av sig bältena, något vi gör för då känns det som om man är i säkerhet på nåt konstigt sätt.

Jag beställer rödvin och chips, tar några nöjda klunkar. Läser några blaskor och skriver några rader. Sen går jag och småpratar lite med flygvärdinnan där bak och berättar att jag är flygrädd och så vidare men att det känns bra idag, att jag är stolt och glad att jag är på väg. Hon berömmer mig och klappar mig mjukt på axeln. Sen berättar hon att vi sitter längst bak, vilket är bra på Boeingplan eftersom motorerna sitter under vingarna i mitten. Här är det tyst och skönt, Hon kallar planets bakdel för svansen, och att den kan komma att svänga lite om det blåser och det är helt normalt.
Jag går tillbaka till min plats och pimplar och gnolar vidare.

Plötsligt kränger planet till. Inte lite, utan rejält. Och det fortsätter att slänga sig sidleds, allt jag håller i flyger i golvet. Folk börjar kolla sig omkring. Mina fötter blir blöta av svett och det börjar bränna i analhålet. Min vilda blick söker flygvärdinnans som snabbt är på plats och säger "Nu blåser det väldigt kraftigt och då svänger den här svansen. Tänk att vi åker på en grusväg, det är lite guppigt ibland".
Jag lugnar ner mig lite.
Sen kommer kaptenens röst som berättar att det blåser kraftiga vindar och att planet kommer att då coh då börja skaka och hoppa. Okej okej, lugn och fin.
Men eftersom sätt på bältet nu-skylten inte tänds känns det lugnt ändå.

Det är det enda som händer.
Sen kommer det lite smågupp och jag börjar flacka med blicken igen, då kommer detn andra flygvärdinnan och säger "tänk på grusvägen nu" och klappar mig på axeln.
Jag sitter med min ergokudde i famnen som ett litet barn. Jag blir så väl omhändertagen att jag nästan börjar gråta. Vilken underbar personal!

Resten av resan går finfint. Jag blir bjuden på en liten flaska vin av flygvärdinnan, för att jag är så duktig!!!

Så landar vi på Heathrow och jag är lyckligast i världen!
Som alltid funkar allting felfritt, vi köper tunnelbanekort och åker till Hammersmith, hoppar på en buss och åker hem till min väninna där vi ska bo.
Jag suger in alla ljuvliga dofter djupt ner i magen och suckar nöjt.
Jag är en modig jävel och London är den härligaste platsen på jorden. Nu ska vi ha en underbar semester.
KRAM

PS. Nästa år ska vi till New York, syrran och jag, lätt som en plätt känner jag just nu!!!