Bortgjorda på Jarowskij

Idag var Veera på audition till sing sing som kommer i höst, med Ola Lindholm som programledare.
Två kvinnor tog med sig Veera upp till studion och just då fick Vincent ett fasansfullt nervsammanbrott. Han ville ha glass. NU.
Och för varje gång jag sa SNART, så stegrade volymen femtio snäpp.
Till slut skrek han illblå i ansiktet och med sån jävla röst att det lät som dödens stund hade kommit. Från alla håll rusade kvinnor i olika format och undrade vad som hände, vem ungen var, framförallt VEMS ungjävlen var!
Jag försökte få mormor, som faktiskt också var med, att ta med Vincent ut ur byggnaden, så jag kunde fylla i ansökningslapparna någorlunda anständigt. Men nej, se mommo lyckades inte hålla i den lila rabiata.

Alltså det rådde förtvivlan i Jarowskijbyggnaden idag. Alla sprang från höger och vänster och försökte genom att bara glo förstå vad som var fel på den här lilafärgade pojken.

Han vill ha glass, sa jag och tittade upp från papprena.
Total förvirring.
Han vill ha glass, sa jag igen.

Så insåg jag att shit vi är på en arbetsplats. De kanske försöker spela in nåt teveprogram eller nåt. Det kanske är därför de får sån panik av volymen.

Så jag drog ner Vincent rakt nerför en brant trappa, hittade mormor och släppte ut honom i hennes famn och stängde dörren.
Sen gick jag upp och satt mig igen.

- Var är pojken nu, frågade en av de oroliga damerna.
Jag reste mig upp och gick lugnt fram till henne och sa: Jag slängde honom i vattnet, han blir tyst snart.
-VA?
-Nä, jag skojade bara. mormor tog honom.

Jag lär ju inte söka jobb på Jarowskij, i det här livet i alla fall.