Jag har aldrig trott att man kan "vara" lycklig. Jag tror på att man kan känna stunder av lycka.
Ikväll när jag låg och nattade Veera kom jag att tänka på att jag innan jag fick barn aldrig stannade upp och kände den där lilla stunden av lycka. Visst kunde nånting kännas kul och bra och härligt på olika sätt. Men jag ärhelt säker på att jag inte fick DE DÄR känslorna av lycka som jag får nuförtiden. Nu kan jag känna dem så tydligt, liksom stanna upp och tänka "aha, här var det en" och "hepp, här var en till".
Och det är häftigt. Det är äkta, känner jag. Små små stunder, glimtar, klickar, vindpustar av total glädje och harmoni. När den stora känslan möter den lilla nyansen, och passar ihop. Ett ögonblick ibland, knappt så man hinner stanna och känna igen den.
Det är lycka. En stund av lycka.
Som på den här bilden. Två lyckor i en.
En lilleman med en massa gott framför sig.
En mamma med en vacker son framför sig. (och massa gottigott, förstås)
3 kommentarer:
Så sant! Va fint du skriver.
// Jenny
Klokt. Och bollarna ser gooooda ut...
Jag tror att man måste JOBBA ganska mycket på sin lycka. Om man är snäll, trevlig, glad så får man bara mer och mer tillbaka. Folk blir förvånade när man säger "Hej", eller bara ger dem ett brett leende. Och så ler de av ren förvåning tillbaka. Nästa gång man möts tänker de "här kommer den där GLADA människan". Genom att speglas på ett positivt sätt genom andra mår man bra.
Jag startade min strategi på allvar för något år sen, och det ger en helt otrolig effekt. För att inte tala om vad det gör för mitt nätverk.
Det låter jätteknäppt och stort, men bara att börja le mot den där man möter på väg till dagis varje dag är en början. Man behöver inte alls utplåna sig själv eller vara andra till lags jämt, bara man är vänlig.
Lycka föder lycka.
Så sant och så fint skrivet!
Skicka en kommentar