Ett långt blogginlägg om bakterier och virus och knepiga frågor

Ikväll har jag funderat på det här med virus och bakterier.
Hur länge lever bakterier utanför kroppen; till exempel på ett handtag? Kan Mr T komma hem med virus på skinnjackan, som hoppar på Vinnie redan i hallen? Och den där gubben som nös på vårdcentralen, hamnade hans virus i Vinnies hår och sen hissade sig ner i hans näsa i lijaner?
Såna tankar.
Jag vill alltid ha svar. Exakta svar. Utförliga svar.
Som blodproven de tog på Vincent innan nyår. Vad exakt betyder siffrorna på provsvarspapret? Kan de möjligen skicka hem pappret till mig så jag kan fortsätta att analysera det och eventuellt gå till en annan läkare?
Jag nöjer mig inte med att "allting ser bra ut" eller ännu värre: "inget alarmerande".

Inget alarmerande. Det är ett otroligt diffust uttalande tycker jag. Och ganska skrämmande. Det är illa men inte alarmerande, alltså, vi kan ta det efter jul-och nyårsfyllefesterna. Behöver inte ta det just nu. Är det det de menar?
Och vad är värst: akut eller alarmerande? Och VARFÖR sa läkaren att hon inte ville gå igenom blodprovsvaren per telefon? För att det är komplicerade saker och att väntrummet är fullt. (min logiska sida vet att det är så) Eller för att jag behöver en präst och en kurator som håller mig i händerna när jag får dödsdomen. (min oroliga sida vet att det är så)

Herregud. Man skriver inte såna här långa meningslösa blogginlägg.
Men det är så kul att skriva, istället för att glo på Byggare Bobs klotansikte, att jag inte kan sluta.
Men nu är det slut. Over and out.

Jo, en sak till. Jag har dränkt hela köket i Klorin precis. Och jag såg hur de sprang för livet, de där jävlarna med långa ludna ben. Och hur de stupade och spolades ner i de långa rören där under.

Och en sak till: Jag lovar att jag ska försöka svära mindre när jag skriver (och pratar)
Gonatt.