Jag har lätt för att hamna på bloggar som handlar om sjukdom, död, olyckor. Om att förlora någon nära, kanske sitt barn eller sin mamma.
Jag mår inte bra av att läsa, mår faktiskt jävligt dåligt.
Ändå dras jag som en magnet till dem.
Letar, finner, klickar. Håller andan.
Jag vet inte var jag har mig själv. Vet inte varför jag läser. Vad är det jag vill få ut av att läsa? Vad tillför det mitt liv- egentligen? Vetskapen om att jag, än så länge, har det jävligt bra? Vetskapen om att älska och uppskatta det jag har, NÄR jag har det?
Eller vill jag bara plåga mig själv?
Gluttar. Kan inte låta bli. Trots att jag redan gråter och går sönder.
Trots att jag får lust att dö. Smita i från allt.
Jag klickar, längre och längre in i helvetet. Det brinner inuti och jag skakar. Men jag kan inte släcka.
Inte stänga än. Bara lite till.
Jag ser på mina barn. Försöker se det ljusa. Det vackra framför mig.
Tänk, det är svårt. Dagar som den här. När det mörka vill ta plats.
Jag har så vackra barn. Jag är så lycklig. Egentligen.
Men lika rädd är jag. För varje andetag kärlek, lika mycket rädsla.
För varje skratt som låter, lika mycket gråt i det tysta, där inne.
Och så kommer Vinnie och apar upp sig på mina axlar.
Då är det svårt att inte skratta.
Och älska honom. Bara älska honom.
Och stänga ner internet.
3 kommentarer:
Samma här.
Ikväll har jag plöjt Englas mammas blogg.
Jag med. Men någonstans gör det att jag blir mer tacksam för det jag har.
Och det är tråkigt att läsa bloggar där solen alltid skiner!
Samma här. Jag kan inte låta bli att läsa, även om tårarna bara rinner. men jag misstänker att det får en att uppskatta det man själv har och att man inte ska ta allt för givet.
Skicka en kommentar