På kvällarna kan jag få en så uppgiven känsla. Jag kollar på klockan, oftast är den åtta nånting och så suckar jag tungt. Allt känns plötsligt så in i helvete tråkigt! En jävla tråkig repris som man tvingas sitta och titta på. Mitt humör bara kraschar bakom ett berg.
Åh, den är svår att beskriva den här känslan. Det är en känsla av fullkomlig meningslöshet. När allt är liksom- inget. Totalt utan mening. Ett rostit hjul som knuffas framåt, mot ett mål som är utan värde, utan intresse.
Min mamma brukar säga att det är väl bra, att allting är som det brukar. Bra att inget har hänt. Det är liksom trygt och visst. Jag förstår vad hon menar, men ändå kan jag bli galen när hon säger så.
Vad vill du ska hända då? Måste det hända nåt jämt? Kan man inte bara vara ibland?
Jo, absolut. Och det kan jag också. Jag kan ibland bara ligga nära nära mina barn, andas in deras hud och stanna livet där, vilja dö just där, ingen annanstans. Jag kan känna vansinnigt stark lycka över att vara i det här livet och ha fått dessa två ofattbart vackra barn. Jag kankänna att livet är helt komplett.
Men den här uttråkningskänslan som kommer, är nåt annat. Nåt kliande och förvirrande.
Bara. Så. Jävla. Tråkigt. Och. Utan vett och mening. Noll. Nada. Niente.
Nån som förstår mig?
3 kommentarer:
Jag förstår, men sen jag börjat träna så känner jag inte sådär längre!
Absolut. Den existensiella tomheten. När insikten kommer: allt är meningslöst. Den är plågsam. Vem blir inte drabbad? Speciellt tycker jag under sommar och ledighet. När allt ska vara så njutbart och gottigt.
Fast ångesten kan ha en bra bieffekt; de leder till förändring.
Anne
Nej jag känner aldrig så när jag är ledig och det är sommar och semester....då bara njuter jag av att få vara. Slippa all stress och måsten.
Men när vardagen är åter och man vet att det är ett helt fucking år till nästa gång man har semester.
Dåååå! Kan verkligen den existensiella tomheten infinna sig, meningslösa känslan över ekorrhjulet som sätter igång igen. Fast oftast känner jag bara så första arbetsveckan, sen går ju veckorna av bara farten.
Det går ju alltid upp och ner i humöret.
Det kan ju inte vara på topp jämt, bara att acceptera.
/Mia
Skicka en kommentar