Saknar Veera

Jag har suttit ensam och kollat på melodifestivalen. Mr T och Vincent gick o la sig tidigt och Veera sover över hos en kompis.
Och så sitter jag där och tittar och gläds över Andreas Johnsons äkta glädje;han är så vacker! Den andra förstod jag inget av, den andre lille lille mannen...

Så börjar jag längta nåt sjukt efter Veera. Hennes varma kinder mot mig. Hennes numera 1,34 cm långa kropp som jag gör plats för i min famn. Veeras underbara allting.
Och så rinner tårarna; glada och ledsna. Glada för att jag har en sån fulländad dotter, ledsen för att hon växer ifrån mig.
Egoistiska tankar väller över mig. Jag tycker synd om mig själv plötsligt. Hur blev det så här? Var nånstans vände det?
Jag tänker på om några år, när hon alltid hellre väljer någon kompis framför mammas pussar och eviga smekningar på huvudet. När hon hellre är ute nånstans i kylan än i mammas varma famn. När andra fängslar henne och håller henne kvar. Jag står inte ut med tanken!
Vad ska JAG göra då? Sitta på soffan och se på teve. Snegla på klockan och följa visarnas väg till framåt. Orolig. Rädd. Vänta tills hon kommer hem och då stjäla en bit av hennes värme.
Tårarna rinner och jag låter dem rinna. Vad fan. Vad gör det?
Jag kan vara ärlig inför mig själv. Ärlig med mina tillkortakommanden. Med mina egoistiska tankar.
Jag saknar Veera och går in på hennes rum. Ler åt oredan som är så mycket hon. Pysslet framför teven, klädhögarna, EMD-bilderna hon klippt ut ur tidningar och limmat på papper. Bratzen som sitter i hyllorna med huvudena på sne.
Äsch, nu är ju nu. Inget annat existerar. Jag borde inte gråta.
Jag torkar tårarna och låter konturerna av nuet komma tillbaka.
Imorgon ska jag hålla henne i famnen igen. Och lyssna på allt hon varit med om.