Veera 7 år- Den stora Dagen

Så var den stora dagen till sin ända.

(och här sitter jag med ögonen på kinden, som vi säger i Finland)

Dagen började vid noll fem noll noll, när Mr Ts mobil ville att han skulle gå o jobba.

Äsch, håll käften, tror jag att jag mumlade.

Kvart i sju hörs det små knackningar i väggen från Veeras rum. Betyder: Nu vill jag bli överraskad med tårta och paket i sängen.

Så vi lommar ner och vispar grädde, tänder ljus och vevar igång apparaturen.

Ja må hon leva och ritschratch öppna alla paket.

Kladdkletkladdmums, halv tårta uppäten av tre och en halv person. (Vinnie står för halvan!)

Klockan tolv började bowlingkalaset på Vallentuna bowlinghall (där hängde jag och hängde en gång i tiden) och det var underbart att det var några andra som fixade allting.

Barnen bowlade, käkade hamburgare, åt glass- och så det bästa: Dansplattorna!

Dunkelidansdanselisvett och några låtar senare hoppade morsan på en platta och vann hela rasket (´ÅHH, jag vill ha dansplatta hemma NU!!!)

Sen fick alla påsar innehållandes sjukdomsframkallande färgämnesknölar i deprimerande kulörer och så gick vi alla rödkindade och mycket nöjda hemåt där kalas för familjen väntade.

Så åt vi den andra tårtan, resten av sjukdomsgodiset (ja, varför äta när det smakar så illa??? Bra fråga där!) och ritschratschade ännu mera paket.

Konstaterade att det var en hög med riktigt bra presenter, riktigt bra! Och inte en enda dublett! och det bästa av allt; INGA PÄRLOR AV NÅGOT SLAG!

Så några illaluktande mökar senare: Två små rödkindade änglar på kuddarna.

Och snart en mamma.

Ajöss.

Grattis älskade dotter. Det var 7 år sen vi sågs första gången. Tack för att du gjort mitt liv till en fest!