De ska ha det och det och det- som de sett på den gapande tevereklamen. Och ju högre reklamrösten har gapat desto mer vill ungarna ha just den plastiga bluffsaken (ja, de allra flesta leksaker ur reklamen är en stor bluff och besvikelse)
Och föräldrar som inte har råd, som inom sig går sönder av skam, håller masken och hoppas på ett mirakel. Ja, ja få se vad tomten kommer med är de förtvivlades mantra.
Jag själv har inte råd att köpa ens en bråkdel av vad ungarna tror att de vill ha. Jag säger tror, för jag tror inte småbarnen har koll på vad de vill och inte vill. En glänsande leksak, presenterad med ett hetsigt KOM OCH KÖP FÖR FAN-är så klart lockande. Sen vet de ändå inte skillanden på Gormitti, Tjolahitti, Backugan och Wacogang.
Jag blir stressad av ungarnas krav, det erkänner jag. Och det hjälper inte att tjata att man inte har råd, att man får välja några som de verkligen vill och att tomten inte orkar bära allt- eller vad det nu är man skyller på.
Jag längtar inte till julen, usch nej! Eller jo, julen längtar jag nog till lite. För då är hetsen över. Då är,kanske, julklapparna upprivna ur sitt papper och bortglömda bakom soffan, då är magen, kanske, full med onyttig mat, tänderna, kanske, klibbande av knäckräster. Då har luften gott ut, både tomtemor och tomtefar.
Då kommer kanske gråten, lättnaden. För att hetsen är över, för den här gången.
Men sen är det jul igen jul igen. Och den hysteriska volymen i reklamen höjs ännu några snäpp. Och man räknar och knåpar och dividerar; för att få ihop det. För att stå ut. För att hitta utvägar. Förklaringar.
Med en klump i magen från november och framåt. Mot en dag som spricker som den tunnaste glaskulan i granen, kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar