27 mars 2011

Rädslor igen

Vincent har en hosta från helvetet. Sen i tisdags har han hostat mer och mer och mer. Inatt låg han och tokhostade in i mitt öra och jag tog tid mellan attackerna. Tre sekunder gick mellan varje hostattack. Vi la oss vid 21, 05.30 somnade jag in i en orolig sömn. Då var vi fyra pers i sängen.
Jag blir galen av den där hostan. Det låter hemskt. Han får hostmedicin som han grimaserar åt men tar ändå tappert, lite lite slem lossnar när han tar den men inte mycket. Kunde lika gärna köpa sliskig läsk och tappa i honom, så värdelösa är receptfria hostmediciner!
Men ännu mer galen blir jag av att vara sömnlös. När jag bara får sova ett par timmar har jag ångest i magen hela dagen efter. Jag är lättirriterad och vidrig, skriker och suckar. Känner mig bakfull och yr och kallsvettig.
Och så den här jävla rädslan.
Cancerskräcken.
Jag tänker på cancer minst tio gånger om dagen. Jag blir iskall i magen och får svårt att andas. Allt är cancer nuförtiden, det är inte OM man får cancer utan NÄR. Nu är Vinnies ena öga större, och gissa om jag tror att han har ögoncancer! Jag mår skitdåligt av den här skräcken. Mitt liv tappar så mycket kvalité av den här skräcken.
Nu ska jag få börja på KBT för katastroftankarna, som nu blivit tvångstankar.
Imorgon ska jag ta Vinnie till läkaren. Kolla lungorna och ögat. Kanske har han lunginflamation- det dör man inte så ofta av om man annars är frisk, men ändå. Det händer väl det också.
Det var länge sen jag gjorde ett sånt här inlägg om min ångest och mina rädslor. Jag har fegat ur lite sen flera personer stötte sig på min negativitet.
Men vad fan, det är min blogg och vad är det för blogg om man inte har mörka känslor och tankar. Finns det såna människor?
Kramp i magen av rädsla. Jag stirrar på Vinnie hela tiden och försöker genomskåda honom. Har ögat växt ännu mer? Ser han bra? Hur många fingrar frågar jag och håller upp djävulstecknet. Jo, han ser bra. Han störs bara av det onormalt långa ögonfransarna;))
Sådärja. Nu känns det lite bättre.
Jag har jobbresa imorgon också, och jag vill inte åka om lilleman är sjuk. Jag har jättesvårt för att vara borta när barnen är sjuka. Det är också sjukt, jag vet.
Nog om det.
I natt ska jag sova.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Gå till doktorn imorgon för lite hostmedicin och kanske antibiotika, snart är han frisk igen ska du se! Och lite KBT till dig :) Stor kram från syster.

mia sa...

Vem drabbas inte av hjärnspöken ibland. Tror inte det finns någon som klarar sig från dem.
Men om jag får tycka, så tycker jag att det är mycket trevligare att läsa din blogg när allt inte är nattsvart. Men samtidigt förstår jag att det måste vara svårt att göra positiva inlägg om man nu känner att allt är nattsvart.
Vinnie blir snart kry igen ska du se.
Kramar

Anne sa...

ja, det är ju sällan bloggen är nattsvart, det blir några inlägg då och då om tråkiga tankar o känslor, men till och med dem har oftast en gnutta ljus, eller?

mia sa...

Nej på senare tid så har det bara varit positiva, glada och roliga inlägg att skratta åt.
Du ger sken av att du mår bättre nu än för några månader sedan.
Men så är det ju. Livet går upp och ned. Det är ju precis det som din blogg visar.

Anonym sa...

Tycker att ångest inläggen är en del av behållningen med din blogg. Igenkänningsfaktor för mig, och lite bekräftelse på att det "inte bara är jag" som är så där. Tungt med bara ångest så klart så jag är glad att du blandar upp det med annat, men skriv för gud skull ångest inlägg om du har lust. Kram!

Anne sa...

Ja, jag skulle ha svårt att ha en ärlig blogg om jag bara försökte roa hela tiden
vem tröstar clownen liksom?