Libanes och käfttrumpet

Gudmor-Anne är lite sliten av bebivyssning.

Jag berättade för syrran att jag hade en halv kyl libenesmat och plötsligt stog de utanför dörren i en hungrig kö.
Ungarna höll en normal skithög ljudnivå när vi inte satt vi bordet, men så fort röven nuddade träbiten började larmet öka för varje sekund. Alltid när vi ska äta ihop gör vi det med magsår, svåra hörselskador och fula ord. Vi hotar ungjävlarna till höger och vänster, alltid lika tomma hot. Och ungarna lär sig! Klart de inte behöver sitta ensamma i ett mörkt rum eller i ett novemberäcklig dike för att de inte slutar slå varandra buckliga. Vi har inte en chans, syrran. Vi har förlorat innnan vi ens har börjat.
Och självklart fick ungarna chokladmousse fast de bara spytt ut maten på tallriken, sjävklart.
Ja, men det är roligt det här. Vi skulle kanske bjuda in folk på studiebesök. Kanske en barnpsykolog och nån med matvett och etikett. Äsch,våra middagar är kreativa. okej!
Om ett år igen, va?