Jag har varit på tokspinning i 60 minuter.
Söndagsspinningen är överjävlig; det börjar tungt och snabbt och så går det bara uppåt.
När man går in i såna där snabba tempon med tungt motstånd är det som att gå mot sin egen död, typ Jesus med korset hängande på ryggen, och sen när man kommer upp i livsfarligt hög puls brukar jag göra som så att jag liksom kör in i en trång svart tunnel. Jag kniper ihop ögonen, stänger munnen hårt och lutar mig fram. Och så PANG in i tunneln och runt 200 i puls.
Men idag kom jag på nåt nytt.
Jag vill inte vara tjatig men de handlade om Fredrik Skavlan.
När jag höll på att ge upp och släppa taget föreställde jag mig en viss person sitta i en gigantisk säng med vita sängkläder. Mot en gigantisk kudde satt han lutad med håret på ända.
Och han log så där som bara han kan. Och han sträckte ut armarna.
Och min spinningcykel fick vingar, sakta sakta lyfte jag och cykeln och flög genom det svettimmiga rummet mot den gigantiska sängen.
Närmare och närmare.
Varmare och varmare.
Och så .
Mmm, så kan man också göra för att komma igenom tortyren med pedaler.
Mmm, under hårda stunder är allt tillåtet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar