Panikångest

Åh den här jävla ångesten. Som bränner och ilar i magen. Som gör händerna kalla och blöta. Som ger hjärtat märkliga vågrörelser och darrningar.
Oro. Men inga svar på varför?
Letar och letar i tankarna- vad tänker jag för att ha den här oroliga ångesten i magen?
Hittar inga tankar, inga alls.
Ligger de så på djupet att jag inte når dem? Och ger ändå så starka känslor.
Jag har levt med min panikångest nu sedan början av 90-talet. Då var den tusen gånger starkare, drog ner mig som en orkan i skräck. Då kunde hjärtat banka så högt att jag inte hörde andra ljud. Då grät jag nästan dagligen, nu gråter jag nästan aldrig. Då skrek jag ut mina frågor, idag närmar jag mig mig själv mer sansat.
Jag vill ha lugn och ro inuti. Inte vara splittrad och snegla omkring. Inte ställa frågor utan att få svar. Jag vill inte vara rädd, vill inte grumla livet med rädslor. Vill inte missa det vackra för att det fula står framför.
Vill inte förbereda min död när livet står och ropar.
Jag är behövd och jag behöver mig själv.
Ändå kan jag inte ge, någonting. Till någon.