Ni vet att jag är en jävla neurotiker. Woody Allen och jag skulle kunna vara med i samma terapigrupp. Hej jag heter Anne och jag går på ett minfält.
Jag skämtar inte. Nästan varje dag tänker jag Puh, vi klarade oss den här dagen också. Undrar hur länge till. Hur länge får jag ha mina små töntiga minibekymmer som en bilring, 7 överviktskilon, ärr på kinderna, fult äckligt kök från 1989.
Undrar när problemen blir allvarliga, när cancer knackar på, när jag får en propp, hur det kommer att kännas när det säger POFF i pannan. För jag inbillar mig att det är så det låter.
När jag tränar börjar det bulta i pannan, då väntar jag på den där POFF. Samma när jag cyklar i stress och motvind på byn och särskilt när jag knuffar två ungar uppför helvetesbacken. POFF.
När kommer POFFEN?
Jag är hela tiden övertygad om att snart kommer den. VÄNDNINGEN. När smågrin blir storgråt och bottenlös iskall ångest.
Jag går på ett minfält. Det är spännande, på sätt och vis. Men också energikrävande. Och tidskrävande. Och uppmärksamhetskrävande.
Så tittar jag på barnen, gosar in en kall näsan i munnen. Andas in barnlukt från toviga hårstrån.
Och så spanar jag på minorna. För det ligger säkert nån här inne också, under plastmattan i hallen.
Ja, jag är rädd för att lýckan ska ta slut.
Uppenbart eller?
Och skräcken blir alltid värre när jag har haft en bra vecka, när livet varit utan knutar och taggtråd. När jag fått en god lunch på stan och ett spännande möte. En varm blick från en vacker människa i närheten.
Då stannar allting upp. Och jag förbereder mig för POFFEN.
5 kommentarer:
Gud så skönt att upptäcka att jag inte är ensam här på minfältet. Jag har trampat här så länge nu och jag behövde något att skratta lite igenkännade åt.
Ha det bra - smäller det, så smäller det/Tintin
Ta dagen som den kommer Anne, att gå och oroa sig för saker som KANSKE kan ske tar fokus från underbara saker som FAKTISKT sker. Ibland missar man allt det vackra som händer för att man har sina tankar på annat håll.
Skönt att läsa att någon sätter ord på det jag också känner. Jag oroar mig konstant för maginfluensa, eller att kräkas rättare sagt. Det har jag gjort i flera år och det tar så fruktansvärt mycket energi från mig. I somras fick jag hjälp, började äta antidepressiva och nu känner jag mig bättre, oron finns där bak hela tiden men det tar inte över hela dagen. Det är så sant att man måste ta dagen som den kommer men det är ju så himla svårt. Jag kan inte stänga av huvudet . . . men jobbar på det :)
Du får sniffa lite mer på barnen och njuta av livet!! Jag gillar verkligen din blogg!!
Kram Anna
Å vad jag känner igen det du skriver. Jag går bara och väntar på att någon ska få cancer - livet är alldeles för enkelt och bra som det är just nu!
Jätte bra skrivet! Jag går i samma tankar för den där "Poffen". Jag tänker att det är precis så när man är mitt i livet, rädslan blir större att lyckan plötsligt ska ta slut. Och barnen påminner än ständigt att livet är här och nu! Och när man inte orkar vara här och nu får man dåligt samvete och precis som du skriver, vad är fel köksluckor mot den där poffen!?
Skicka en kommentar