Resan

På bilden: Farmor och barnbarn och barnbarnsbarn, inte alla men de flesta.

Så där ja. Hemma igen. Halvt medvestlös och med en look som i början av 90-talet när man kryssade helt oventandes om hela kryssningen, tills den iskalla hårda väckningen i fyllecellen.
Nåja, det har sina förklaringar.
Det här är en av dessa:
Resa med 4 barn mellan 0 och 6.
Alla ihop, med sina mammor, i en familjehytt med gardin men inget fönster.

Ditåt gick det an. Det tog två timmar för barnaskaran att tystna från sänghoppning, dunk med fejan i golvet, tjuvnyp, tjuvbett, sockerchock och annat.
Hemåt var det värre för då var det MELODIFESTIVALEN. Som jag och Veera hade planerat att se i hytten, på lilla frimärksteven intryckt i hörnet.

Plötsligt var vi i tre läger:
Vi som skulle se schlaaaager
De som skulle sova (Syrran och bebis)¨
De som skulle röja helvete i hytten så att hårtussar föll

Schlagergänget vann.
Med nackspärr och vitt vin i svalget såg jag först
skit
skit
skit
HOTHOTHOTSKIT
skit
skit
skit
Salem El Fakir (Fakkim kallar jag alltid honom av misstag) som redan efter första ljuvligt jävla genialiskt bra refrängen plingplongade sig in i folkhemmet. Jag visste direkt att han skulle vinna
Men andra platsen hade jag nog hellre gett till vackra Jessika. Inte för låten, men för att hon vågar testa nytt.

Men gud vilken dålig deltävling
vilka dåliga programledare
vilken dålig introsång, Bratz med megaskallen som vrålar Hi-i-rouuu går inte hem hos mig.

Sen somnade vi
och vaknade nöjda vid åtta
sen åt vi äcklebuffé
sen åkte ungarna upp sina sista euron
o så var vi framme
o aldrig mer nånsin mer i våra liv att vi åker på kryssning igen
sa vi
precis som när vi kom hem i samma skick i november

NÅVÄL
inga 80 års kalas i sikte, förrän i augusti- Och dit tar vi bilen. Och plockar varandra på hudhår. Men det är långt dit.